—— — — nu — — ———— med ödmjukhet och tålamod. Men hon höll på att bli utsliten. Hon satt nu vid den sistförflutna veckans räkningar, . lutande det lidande hufvudet — lidande mera af bekymmer än af värk mot handen och adderande dem. Jane räknade ej med lätthet; de festa af fruntimmer räkna dåligt, emedan de ej vänjas vid att räkna under barnaåren. Hon måste genomgå sidorna mer än er gång. Det var icke arbetet, som tröttade henue och gjorde henne modfälld, utan den plågsamma anblicken af slutbeloppen och medvetandet, att hon måste ligga räkningarne obetalta jemte många föregående veckors. Hon sköt dem från sig saktmodigt — i alla Jane Chesneys rörelser låg saktmod, — och hon sjönk bakåt i lindstolen med en snyftande suck. — Lucy lilla, var snäll och dansa icke så. Det plågar mig. Den lilla flickan såg halft förvånad ut. — Jag bullrar icke, Jane. — Men när du svänger dig omkring, får jag värre ondt i hufvudet. — Har du hufvudvärk ? — Ja. Eller åtminstone är mitt hufvud så förvirradt, att det förekommer mig som om det värkte. Laura vände sig om med blixtrande ögon. — Du bryr din hjerna, Jane, med de der eländiga räkningarne. Jag undrar på att du befattar dig med dem. Om jag vore i ditt ställe skulle jag låta det gå bäst det ville och icke plåga mig med det. I