när gikten var som värst. Familjens tillgångar voro belIröfligt knappa, ty kaptenen hade blott sin halfva sold att efva på, och hvad förslår väl det? Chesneys voro förljupade i skulder. Deras lif hade länge förbittrats derigenom. Och huru skulle stackars män med små tillgånsar män — såsom det ofta inträffar — af förnäm slägt kunna låta bli att sätta sig i skuld. Kapten Chesney var, för att begagna ett hvardagsuttryck, försänkt i skuld upp till öronen. Han hade flyttat från trakten vid Plymouth, hvarest han bott många år, blott emedan det blef honom för genant att bo der och hans kreditorer blefvo för enträgna. Det höll på att gå på samma sätt i Södra Wennock, och folk blefvo för besvärliga. Det var Jane, som led mest af allt detta. Kanske har aldrig någon fader blifvit älskad med en ömmare, mers brinnande och vördnadsfull kärlek än den, som Jane hy: ste för kapten Chesney. Hon skulle ha offrat sitt lif för att bespara honom ett bekymmer; om hon — jag talar e metaforiskt -— hade kunnat bespara honom en minuts: smärta genom att vandra genom en eldsjö, skulle hon kär leksfullt åtagit sig uppoffringen. Det var på Jane och hvarken på honom eller på de andra, som de dagliga led samheterna och plågorna fallit, som äro oskiljaktliga frår skuldsättningen. De små husliga bekymren och förarglig heterna, kreditorernas afspisande med löften, planeringer att få tio shilling att förslå som andras tjugo, oron fö det närvarande och qväljande fruktan för det tillkommande och hvad som var det värsta — — Jane uthärdade all