Danmark. Ett i går morse till oss ingånget telezram från Köpenhamn meddelar, att ett, af elegramasssändaren som sannolikt betecknadt ykte då var der gängse, enligt hvilket fredspreliminärerna skulle ha undertecknats i Wien som i måndags på basis af de trenne hertiglömena Slesvig, Holstein och Lauenburgs afmädande. Men samma telegram uppgifver äfven att konseljpresidenten Bluhme i måndags för låsta dörrar meddelat sig med det samvarande riksrådet. Det synes vara helt naturligt, att ministören ej ansett sig i den kritiska stunden kunna ensam uppbära ansvaret, utan derföre vädjat till representationen, att bestämma om ett nytt krig på hf eller död, eller äfven den danska nationalitetens uppgifvande i Slesvig. Af riksrådets svar har naturligtvis danska regeringens sista instruktioner till sina ombud berott. Redan i måndags kunde derföre icke gerna instruktionerna ha kommit till Wien så tidigt, att man hunnit underteckna fredspreliminärerna samma dag. Möjligen har detta skett i går, om det verkligen skulle vara sannt, att riksrådet ansott sig tvunget att uppgifva äfven den danska nationaliteten i Slesvig. — Det rätta sammanhanget med konferensförhandlingarne torde så till vida vara det, att de tyska makterna förklarat sig villiga alt ingå på ett längre vapenstillestånd, förslagsvis å 9 månader, om dessförinnan en med Tysklands nuvarande anspråk öfverensstämmande fred blifvit till sina preliminärer öfverenskommen. Dessa fredspreliminärer inneburo Slesvigs, Holsteins och Lauenburgs afträdande af Danmark till Tyskland, utan alla inskränkande vilkor. Och, heter det nu, som pant för att Danmark menade ärligt, skulle under stilleståndet Aela Jutland hållas af de främmande trupperna besatt. De tyska stormakterna hade med dessa fordringar drifvit saken på spetsen. Till en början gjorde de danska ombuden invänningar, ingingo på Slesvigs delning, men begärde att denna delning skulle verkställas efter nationalitetsprincipen (Man spårar häri inverkan af Frankrikes råd). De tyska stormakterna, hvilka nu ställde sig såsom eröfrande och ej längre blott såsom målsmän för tysk nationalitet, motsatte sig de danska . ombudens förslag och förklarade, att ett längre vapenstillestånd ej kunde bifallas, om Danmark icke antog den nu äskade fredsbasis. Det är synbart, att de båda stormakterna vilja till det yttersta begagna sig al sina vapens vunna framgångar och Danmarks ogynsamma politiska ställning. De danskö konferensombuden ha icke egt instruktionei för detta fall, utan begärt nya sådana och fö! deras erfående utverkat sig 49 timmars ytter ligare vapenhvila. Som sagdt, danska rege ringen har ej ansett sig kunna ensam påtagsig ansvaret för vare sig bifall eller afslag utan derföre vädjat till Riksrådet. Det är e bekant hvad beslut som deraf framgått, mer väl möjligt, att man antagit den uppställd: fredsbasis, i förhoppning att under vapenstille ståndet den politiska situationen skall ändr sig och erbjuda gynsammare utsigter än d närvarande.