OO L11 PÖp 1 n af dess stormakter, som företrädesvis är Yysk. — utförde rollen af blodhund för den tore slasjägaren. Det hade tillochmed med kadeglådje helsat hvarje rysk seger, hvarje holskt nederlag. Det hade ej bekymrat sig om, att hvarje sådan seger stärkte den preus siska junkerregeringen, som hånande trampade let sjelft under fötterna. Det hade blifvit tydigt, att de regeringar, hvilka hittills varit all sann frihets fiender i vår verldel, den ryska. preussiska och österrikiska, för utförandet al sina planer, då dessa gå ut på eröfring och undertryckande, ej allenast förfoga öfver ett förfärligt militärt maskineri, utan äfven hafva med sig ett stort folk, som omfattar en hut vuddel af Europas intelligens och åt alla sidor utfyller dess midt. Detta var en at årets vigtigaste lärdomar?, tortfar förf. Den tycktes redan i och för sig böra innehålla en kraftig påminnelse för Nordens folk, att samla sig och ordna sin motståndskraft. Sedan polska upproret förlo rat sin gadd, var faran ansenligt förökad för alla mindre staters eller folks oafhängighet. hvilka öfverhutvud kunna bli föremål för rysk eller tysk roflust. Norden hotas från båda si dor. Genom Fredrik VII:s död blef faran emellertid öfverhängande. Det tyska folkets erötringslystnad kastade sig nu med raseri mot den svage grannen, hvilken blott alltför länge gjort sig skyldig till den förmätenheten, att vilja vara sig sjelt och letva för sig sjelf i sitt eget hem. Preussens regering, som haft den tyska folkopinionen med sig mot Polen, gjorde sig med glädje till redskap för dess önskningar med hänsyn till Danmark, jemväl i förhoppning om att måhända kunna göra landtvinningar för egen räkning och med detsamma nedbryta folktrihetsprincipen i den danska statsförfattningen. Österrike följde med, för att icke öfverlemna Tyskland helt och hållet å Preussens ledning; och Ryssland kunde nöja sig med att diplomatiskt sekundera sina värda medbrottslingar, för öfrigt belåtet vid utsigten af att se det skandinaviska Nordens nationala kraft försvagad och det konstitutionela systemets område i Europa inskränkt. Samma fiender, som varit förbundskamrater mot polackarne och derigenom omedelbart hotat alla andra nationers frihet, följaktligen äfven de skandinaviska, hade således nu vändt sig mot dessa sjelfva, blott med en annan fördelning af rollerna. Preussen och Österrike föra nu piskan och Ryssland håller bakifrån delinqventen om armarne. Nen det stundar väl ännu värre ting än så, om ej vestmakterna med allvar taga om hand polisen i Europa. Snart skall den hel. alliansens verksamhet vända sig åt ett tredje håll. Hvem vet hvar skottaflan då skall stå: i det gamla Thule, eller på Italiens klassiska jord, eller på sjelfva Tysklands slätter, der tolktriheten skall äfven i denna rörelse utkämpå sin nya kamp mot våld och förtryck? Det tyska folket står nu som Herkules på skiljovägen, för att afgöra om Europas närmaste öde. Försvär det sig ännu en gång åt despotismen, skola bedröfliga tider stunda. En förfärande kamp skall då ej uteblifva, om det icke skulle vara de vestra folkens sjeltvalda öde att utan gensägelse böja knä under knutpiskan. Öppnar det deremot ögonen för ställningens verkliga natur, då skall det bli den hätstång, som framkallar och bringar till verklighet det förbund mellan Europas fria stater, som kejsar Napoleon afsåg med sin kongress. Då skall kampens utgång ej länge vara oviss. Ett enigt och fritt Tyskland skall stå upp i det nu splittrade och otrias ställe, ett fritt Polen skall vara dess värn mot dess och Europas gemensamme fiende i östern, och Polens hjeltemodiga krigarefolk skall, i förening med ungrare och czecker, ännu en gäng bilda brottarmen mot barbariets och ofrihetens svallvågor. Det fria Europas fria stater skola då bilda ett gemensamt förbund mot frihetens ovän, hvar och huru och när han än må visa sig, och en förbundsdomstol skall bemedlande som skiljedomare vädja i inbördes tvister och dritva till förklaring. Tyskland eger att välja — det kan gå åt öster eller vester; väljer tyska folket vestern, då skall ej allenast den skandinaviska Norden utan alla Europas fria stater med glädje räcka det handen och glömma det framfarna, för att endast tänka på framtiden, som de ha alla gemensam. Väljer tyska folket deremot östern, då vill det ej friheten, då vill det absolutismen och ofriheten — då är det älven ej allenast den skandinaviska Nordens, utan alla Europas fria staters gemensamma fiende. Då måste alla underordnade afseenden, såsom handelsoch andra intressen, träda i bakgrunden. Friheten väger dock öfver de enskilda fördelarne. Det är med ett fritt Tyskland vi skulle vilja allians mot absolutismen; ett Rechbergs, Bismarcks Tyskland måste vara vår fiende. Tyska folket kan närmast lägga sin lott i vågskålen, då det nu gäller Danmarks vara eller icke-vara. Föredrager det att krossa äfven den danska nationaliteten, ej nöjdt med att endast befriasina på dansk jord inflyt