— Hvem säger att jag såg någon? frågade han. — Det är icke fråga derom, svarade domaren skarpt. Såg ni någon? — Nej, det gjorde jag icke. — Det sista vittnet, Eliza Cqqå, intygar, att ni gjorde det eller tyckte att ni gjorde det. — Saken är den, sade mr Carlton, att, när jag gick frin patienten, månan sken på svalen genom trappfönstret och för ögonblicket tyckte jag visserligen, att jag såg et ansigte — en persons ansigte, som lutade sig mot väggen — Hvad var det för ett ansigte? frågade domaren En karls eller en qvinnas? — Bestämdt en karls. Det förekom mig blekt oct försedt med tjocka, svarta polisonger. Jag tror nu, att de var ett alster af min inbillning; det var blott en ögon blicklig skymt, eller snarare föreställning och försvam; straxt. Man vet, att månstrålar spela synen märkvardigspratt. Jag gick efter ett ljus och såg mig om på svalen men ingen syntes der. Innan jag kommit ner för trappan fattades jag af den öfvertygelsen, att jag bedragit mig sjelf och att verkligen ingen varit der, men jag frågade docl mrs Gould, vär hon kom och öppnade dörren för mig, on der ej var en främmande karl i huset. — Sade hon: nej? — Ja, och blef mycket ond öfver min fråga. Domaren funderade. Sedan vände han sig till jury. och sade i förtrolig ton: — Ni ser, mina herrar, att om verkligen någon göm sig på trappan skulle det varit en mycket misstänkt punk