Rhen till, aflägsnas med detsamma den värsta stötestenen för en allians mellan England och Frankrike under ett stort krig på kontinenten. En närmare redogörelse för förhandlingen torde derföre ej vara så alldeles ur vägen. Lord Straford de Redoliffe fästade Husets uppmärksamhet å ryktena om en ny helig allians och anmärkte, att man var berättigad att underkasta dem en närmare prötning alldenstund de hade mycken sannolikhet för sig. Då trenne militärmakter, såsom Osterrike, Ryssland och Preussen, inga en öfverenskommelse, genom hvilken de uppträda som en enhet gentemot de andra europeiska makterna, hotas alla mindre staters srihet och oberoende, och att en sådan öfverenskommelse finnes, derpå tyder londonerfördragets uppgitvande såväl som de händelser, hvilka under sista tiden egt rum i Danmark och Polen, om man än icke kan häri finna ett positivt bevis. De cirkulerande ryktena äro endast ett genljud af de bekymmer, som man i flera fall hyser, och detta icke utan skäl. Den samling af depescher, som Morning Post för ej längesedan offentliggjort, hade bidragit till att väcka dylika bekymmer, och om än ett par af de ifrågavarande regeringarne hade förklarat, att dessa aktstycken äro falska, borde man likväl erinra sig, avt äktheten hos en del af depescherna icke uttryckligen gendritvits. Om en sådan allians nu skulle verkligen kommit till stånd, befinner sig England gentemot en stor fara. De trenne makterna äro starka och aggressiva, och deras förening skulle framkalla en farlig reaktion. Under dessa omständigheter hoppades talaren, att regeringen skulle vända sig till Frankrike och antaga en politik, som är grundad på ett hjertligt förstånd med detta land, i stället för att uteslutande räkna på, att den stigande handelssamfärdslen mellan de båda staterna skall återupprätta detta goda förstånd. Han sade sig för öfrigt betvifla, att utvidgade handelsintressen äro en säker borgen för fredens bevarande, såsom man påstått. Man måste snarare befara, att större anledning till kollisioner uppstår härigenom. För att betrygga landets säkerhet, bör man dessutom vända sig till ädlare, upphöjdare känslor och icke sätta det materiela intressets egoism öfver allt annat. Slutligen frågade tal., om regeringen i-afseende på den i fråga varande saken : erhållit upplysningar, som hon utan skada kunde meddela Huset. Lord Russel började sitt svaromål med en kritik af depescherna i Morning Post, i det han påpekade åtskilliga oriktigheter, men derjemte dock framhöll, att de stödde sig på någonting faktiskt. En rysk cirkulärnote, som fanns bland aktstyckena i Morning Post, hade blott en aflägsen likhet med en verklig rysk cirkulärnote, hvars väsentligaste innehåll blifvit honom meddeladt(:). Ang. den dubbla note, som skulle afgått från Petersburg till Berlin, neml. en offentlig för Danmark och en hemlig emot det, anmärkte lord Russell, att den synbarligen tillagats, för att ingifva engelska regeringen den åsigt, att Ryssland följde en bedräglig och tvetydig politik. Ett annat aktstycke refererade ett samtal mellan understatssekreteraren Layard och den österrikiske gesandten, grefve Apponyi. Ett sådant samtal hade visserligen egt rum, och någon likhet fanns äfven mellan hvad som stått i Morning Post och det som sagts; men meddelandet var ofullständigt. Slutligen framhöll utrikesministern det föga sannolika uti, att v. Bismarck skulle i en depesch ha omtalat, att oenighet rådde mellan honom och konung Wilhelm, och det öfverflödiga deri, att Ryssland, Österrike och Preussen skulle ha förbundit sig att förklara den polska frågan för en inre angelägenhet; ty då de väl beslutat bryta sina fördragsenliga förbindelser, kunde de äfven handla derefter, utan att träffa ett sådant aftal. Etter dessa anmärkningar öfvergick lord Russell till att omtala den hel. alliansen. Det var visserligen sannt, sade han, att ett eller annat närmande egt rum mellan de vordliga makterna, och att under den förflutna månaden underhandlingar förts, hvilka man hade svårt att förklara för sig och gåfvo ett sken af sanning åt de offentliggjorda depescherna. Det var äfven väl bekant, huru man i Österrike, Ryssland och Preussen oupphörligt uttalade dess önskan, att alla furstar skola förena sig mot den revolutionära rörelsen. Men han kunde likväl ej tro annat, än att de depescher, som rörde de denna allians, fabricerats för att inverka på handelsmarknaden och tillkommit genom en spekulation. För den händelse åter, att det verkligen skulle vara fråga om den hel. alliansens återupprättande, ville han erinra om, hvad den i sin ur sprungliga form gått ut på. Dess princip hade varit, att konungarne tillsatts af Gud, och att hvarje förändring i lagstiftning och administration endast och allenast kan ske till följe af furstarnes fria vilja och på deras föranstaltande. De makter, mellan hvilka den hel. alliansen afslutats; hade ansett sig berättigande att intervenera i hvarje stat, der de af dem uppställda grundsatser förkastats, och de 7 1 ;F 2 7112 2 1 TE TRE