och så och förekommit det. Ni kan vara öfvertygad, sir, att om jag vetat, att i drycken fanns gift tillräckligt för att döda mrs Crane, eller att hon skulle taga in den, trots af mitt förbud, skulle jag ha tagit den med mig. Jug har ångrat mig, att jag icke gjorde det, ända sedan den aftonen. Men hvad tjenar ångern till? Den väcker icke upp den döda. Fortfar, sir, sade domaren. Mr Carlton berättade vidare hvad vi redan känna genom hans samtal med herrarne Grey och mr William Lycett. — Hvad var orsaken till hennes död i er tanka? frågade domaren. — Det att hon tagit in gift. Detta är ej underkastadt något tvifvel; man kunde ej misstaga sig på den lukt, som utgick ur hennes mun. — Se på denna tlaska, mr Carlton, fortfor domaren: Är den lik den, som innehöll den giftiga drycken? — Jag tycker att den liknar en. Etiketten och stilen äro lika. Ja, tillade han, i det han tog ur korken, det jär densamma, lukten är ännu qvar. ö — Observorade ni hvar det sista vittnet — Pepperfly — ställde flaskan med drycken, sedan ni återlemI nat henne den? Jag menar, nir den först kom till huset. : :; — Jag vet ej hvar hon ställde den. Jag observerade det icke. — Körde ni icke flaskan, innan ni gick er väg?