Vittnet smålog åter. — Förlåt mig, min herre; ni skulle ej göra en sådan fråga, om ni förstode er på sjukvård. IIade jag sagt till patienten, att jag trodde att i hennes medikament gift blifvit blandadt af misstag, skulle jag kanske skrämt henne så att hon kommit i fara; det är alltid farligt att bli apyskråäme för en qvinna i den ställningen. Jag sade till henne, att jag icke kunde rätt förlika mig med den dryck, som mi Stephen Grey sändt henne, och att jag ville gå och tal: med honom om den; emellertid ålade jag henne att e. taga in den, om hon ej fick veta af mig eller mr Grey, at hon kunde få göra det. — Hur förklarar ni då, att hon tagit in den? — Jag kan ej färklara det; mina ord voro så bestiimd: som de kunde vara utan att oroa henne. Jag måste an taga att hon glömt hvad jag sade henne. — Sade ni det också till qvinnan — Pep erfly? — Nej. Jag ansåg det vara tillräckligt att varnt mrs Crano, och jag såg ej till mrs Pepperlly, då ja; gick. — Tro ni ej, mr Carlton, att det skulle varit klo kare, om ni stoppat flaskan i er ficka? frågade en af jury minnen. — Om vi kunde förutse hvad som skulle hända, s: skulle vi alla handla helt annorlunda än vi nu göra mänga fall, svarade mr Carlton, som tycktes förargad öfve alt man kritiserade hans k okhet, kanske desto mer son han insåg, att anledning dertill förefanns. När en olyck inträskat, säga vi: Om jag vetat det, skulle jag gjort s