cke äro preussare och icke vilja vara det. Äro de då tyskar? Det tror jag icke heller; y kriget mot Danmark, som väckt så stor entusiasm öfverallt i Tyskland, har allmänt ördömts på venstra Rhenstranden. De här belägna provinserna ha i geografiskt hänseenle en helt egendomlig ställning. Då ett allmänt krig utbryter, är det de, som mottaga le första och hårdaste slagen. De veta, att man betraktar dem som förposter i en ohållbar position; de skola uppoffra sig för att signalera fiendens ankomst och mildra slagets styrka för dem, som stå längre borta. Om det s. n. vore fråga om att ordna åtskilliga territoriala frågor, skulle det vara länderna på venstra Rhenstranden och icke Frankrike, som skulle begära en gräns. Och hvilken slutsats skall man draga häraf? Derom har jag ingen mening. Jag vill blott sluta mitt bref med några filosofiskthistoriska anmärkningar, hvilka ej stå i något samband med det ämne, hvarmed jag här sysselsätter mig, utan endast komma med, för att få papperet sullskrifvet. I tidernas morgon föddes civilisationen i den yttersta östern, hvarifrån den gick åt vester och under vägen fördref barbariet. Nu för tiden, då strömmen sköljt öfver A erika, tills den stannade vid Behringssundet, endast få alnar från utgångspunkten, vänder den omigen. För ögonblicket är det occidenten, som går mot orienten och utöfvar vedergällning genom att befrukta den gamla civilisationen. Amerika, som hejdas af Atlantiska Hafvet, suger på visst sätt Irland till sig och gör det härigenom till en del af sig sjelft. Ryssland rör sig bort mot Kina och kastar blicken bort öfver Indien. Österrike hyser en häftig åtrå efter efter Donaufurstendömena, Preussen stirrar på Polen, Italien vill eröfra venetianska området, kort sagdt ... Ja, nu går posten på stund, och jag har nätt och jemt tid att försegla mitt bref, utan att sluta min sats. Inom Englands öfverhus d. 22 d:s an märkte lord Stratford de Redelifse (den bekante engelske gesandten i Konstantinopel vid tiden för Krimkriget), att ryktena om en ny helig allians ej blott äro tidningsrykten; de i Morning Post offentliggjorda depescher innehålla mycket plausibla meddelanden. England måste derföre motträda denna med faror hotande allians genom att samla sina krafter och genom ett nära godt förstånd med Frankrike. — Grefve Russell sade sig tvifla på äktheten af de ifrågavarande depescherna och trodde ej, att de trenne stormakterna kunna ha för afsigt att förnya en allians, som skulle stå i afgjord strid med tidsandan. England fruktar dessutom icke en sådan allians, sade han; genom densamma skulle det goda förståndet med Frankrike ovilkörligen bli befästadt. I underhuset har understatssekreteraren Layard på gjord förfrågan af Griffith svarat, att samtliga undertecknarne af 1856 års pariserfördrag sanktionerat den sista öfverenskommelsen mellan furst Couza i Donaufurstendömena och Turkiet. Till Paris väntas konung Victor Emanuels äldste son, prins Humbert. Grefvens af Flandern och prinsessan Annå Murates förlofning tyckes verkligen skola komma till stånd. Det säges, att deras möjligen blifvande arfvingar skola erhålla successionsrätt till mexicanska tronen, alldenstund kejsar Maximilians äktenskap är barnlöst. I ett bref från Italien skrifves, att en garibaldiexpedition verkligen varit påtänkt. Den 12 och 13 d:s samlades i Neapel, ditkallade af generalen sjelf, hrr Corta, Nicotera, Guastalla, Lombardi, Gvizziotti, Missori och Cuchi, hvilka alla begåfvo sig till Ischia, der de af Garibaldis egen mun upplystes om, att allt uppgifvits. D. 22 d:s ajournerades deputerade kammaren för obestämd tid. Af föreliggande underrättelser från Amerika, daterade d. 11 d:s, vill det synas som att sydtrapperna befunnit sig alldeles inpå Baltimore. Åtminstone skrifves det, att guvernörens af Maryland ?(; sv. mil från Baltimore belägna hus blifvit nedbrändt. Mr John Quincy, en at den amerikanska republikens grundläggare, har aflidit. Han var den sista qvarlefvan från den odödlige Washingtons tid. Pelegrammer.