ÅClIOII CII ROMLIOIIIMLIOII OM 11011d91991 1141det neml. inträffat, att man kunde besara, det Nordstaternas seger i Amerika, eller slafveriets undertryckande derstädes, skulle i Europa medföra absolutismens seger, eller det politiska slafveriets återupprättande. Att detta abnorma förhållande ej skulle vara länge, skulle man väl kunna hoppas, ty folken äro dertill för mycket solidariska med hvarandra och det enas frihet låter sig i längden ej förenas med det andras ofrihet. Men det skulle dock kunna bestå länge nog, för att hölja Europa med blod och ge väckelse åt våldsamma revolutionära stormar. Den bestämmande tanken i Frankrikes och Englands politik geatemot Amerika har varit af den art, att de kunde befara ett mothugg från Nordstaternas sida, om dessa skulle vinna öfverhand. Vore till dess en allmän förveckling upprörd och den stora kampen börjad, som skall för alltid krossa den qvarlefva af furstlig och feodal absolutism, som hoplappades i wienerfördragen, kunde vestmakterna befara, att Nordstaterna skulle begagna det gynsamma tillfället och kräfva ut vedergällning, ja, kanske genom allianser med den revolutionära ryska absolutismen och den civiliserande, men älven nivellererande germanismen på det betänkligaste skada hela den europeiska Vesterns intressen. Så länge derföre krigslyckan i Amerika vacklade, var äfven vestmakternas politik vacklande, ja, är det ännu fortfarande. Frankrike känner isynnerhet denna olidliga börda. Det har svårt att andas och kan ej fritt röra sig. Dess stormaktsanseende inom Europa måste härigenom minskas och dess moraliska vigt försvagas. Frankrike, som har de vigtigaste intressen act upprätthålla och bevara å Europas kontinent, och hufvudsakligast har sig det ädla värfvet ålagdt, att skydda de små och fria staternas samt nationaliteternas oberoende af de större och absolutistiska makterna — Frankrike har sina händer bundna och måste orörligt åse, huru det ena folket undertryckes efter det andra, huru den medeltida eröfringsprincipen åter blir en stående paragrat i den politiska lagboken; men ej nog dermed, genom detta våldsystems återinförande och de smärre fria folkens undertryckande minskas äfven Frankrikes egen makt. Och det är denna fara, som det strätvar efter att undvika. För hvarje gång som framgången synts luta åt Sydstaternas sida har dertöre alltid samma språk om bemedling förts isynnerhet från Frankrike. Det är nu med säkerhet kändt, att Frankrike i detta fall flera gånger vändt sig till England, men derstädes alltid mött afslag, tillfölje af detta lands hedervärda politik, att helst vilja afvakta det asgörande ögonblickets inträde, då chancerna kunna bestämmas, och sedan ställa sig på dens sida, hvilken segren definitivt tilltallit eller måste tillfalla. Samma förhållande visar sig äfven nu. Sydstaternas senast vunna framgångar och deras Jjersva uppträdande i Maryland hatva åter lockat fram Frankrike, att söka ästadkomma denna bemedling, som det så ifrigt åstundar. De officiösa franska tidningarnes språk är i detta afseende betecknande. Sålunda säger sPatrie i sitt senast hitkomna nummer bl. a:: kEn bemedling, sådan vi önska den, skulle ha till verkan att skona de båda folkens (de amerikanska antagonisternas) egenkärlek. Intetdera utaf dem skall någonsin gå in på att begära skonsamhet, men de ha redan insett båda, att kampen, då den på detta sätt förlänges, ötverskridit målet eller riskerar att ej mera kunna ernå detta. Må röster höjas från Europa och erbjuda de båda regeringarne att upprätta ett slags politiskt tribunal, som skulle undersöka den närvarande situationen och äfven hvardera partens klagopunkter — och dessa röster skulle med säkerhet bli hörda! Vi tro detta så mycket säkrare som den, hvilken läser Newyorks oberoende tidningar, alltid finner i djupet af deras reflexioner en klagan öfver att se Europa orörligt. -Ögonblicket är dessutom fullkomligt lämpligt, för att försöka den bemedling som vi tillråda. Olikheten i den ömsesidiga ställningen gör sig mer än någonsin kännbar; Södern har vunnit betydliga militära fördelar, och Norden gör hvarje dag nya uppoffringar at tolk och penningar-!Om det är sannt, hvad som säges från det mest pålitliga håll, att Sydstaterna vilja om deras oberoende kan erhållas och slut bli på kriget, ingå på sina slafvars successiva frigörande inom en viss period (1870), och at! Frankrike ej skulle vara obenäget, att med hela sin moraliska och materiela tyngd ga rantera uppfyllandet af detta löfte, då skulle denna kombination kunna vara väl värd att tänka på, isynnerhet om man dermed kunde undvika de förfärande blodsutgjutelser, som nu komma Amerikas jord att rodna. AN oslo nasidanten Tincaln har förordnat — — — — — — ri