om vi nemligen närmare granska huru lenna understödsfördelning af Sv. akademien utfallit, finna vi, att det upsaliensiska elemenet inom litteraturen (såväl den vardande som varande) blifvit isynnerhet sedt till godo, nästan på ett sätt som gränsar till mannamån — och det är deri vi spåra denna kotteriregim, som bristen på en fullt sjelsständig, god och sanningsälskande kritisk tidskrift tillåtit utvechla sig, liksom ogräset i rabatten. Nya Dagligt Allehanda har egnat den en längre uppsats, och vi taga oss friheten att ur densamma låna följande, som afser de med ständernas anslag af sv. akademien hug nades litterära förtjenster: Hvad då först vidkommer de tre förstnämnde: ber Strandberg, Kullberg och Sehlstedt, behösva vi ej om dem uttala oss, ty svenska folket känner dem som skalder, de der beredt sig ett rum i litteraturhistorien. De båda förre äro äfven genom de större summor, som dem tilldelats, af akademien sjelf ställde öfver all jemförelse med de öfrige. Desto mera osökt tvingar sig en dylik på en angående hr Sehlstedt, hvilken med afseende på understödets storlek blilvit likställd med de sex senare forsattarne. Hr S. är dock en af hela den svenska allmänheten läst och älskad skald, äfven om hans lyra ej har några strängar för det sublima, under det bland de andre finnas namn, som tillochmed för litterärt bildade personer äro fullkomligt obekanta. Den förre är dessutom en äldre man med familj; han har under en längre tid sjungit glada och enkla, men just derigenom så innerligt vackra och omtyckta visor i en originel tonart, samt har hela sitt lif kämpat med knappa ckonomiska omständigheter. Här hade jnst varit rätta tillfället att, så vidt det stod i förmågan, söka att afhjelpa de på den fria konstnärsanden tryckande brödbekymren. Men så har ej Svenska akademien fattat sin uppgift. Äfven hrr Nyblom och Oman hafva blifvit utmärkta med Svenska akademiens pris samt dessutom gilvit ut hvar sitt häfte dikter. Mesta förtjensten torde de dock begge hafva inlagt såsom öfversättare: den förre af Thomas Moores Irländska Melodier, den senare af Miltons Förlorade och Atervunna Par dist. Alla dessa herrar torde derför anses fullt f tjente af den uppmärksamhet Svenska akademien vid deras verksamhet fäst. Ja, vi ville tillägga, att endast desse, såsom de för tillfället mest meriterade, nu bort komma i fråga. Till denna sak vilja vi dock längre fram ytterligare återkomma. Hr Wikner är en ung man; som vid sig fäst stora förhoppningar — såsom tänkare och såsom den der förmår i ett klart och ädelt språk uttrycka sina tankar. Såsom poet är han deremot mindre lyckad. Men då äfven vältaligheten tillhör Svenska akademiens område, har hon kanske, på grund älven af ständernas obestämda uttryck Åanslag för litterär verksamhet, ansett sig böra uppmuntra en talang åt detta håll. Och i så fall hafva vi ingenting emot att hon fäst sina ögon på författaren af 4En silososs Morgondrömmar? samt den populära föreläsningen: Kan filosofien bringa någon välsignelse åt menskligheten ?Slutligen halva med mångomnämda understöd blifvit hugnade tre studenter vid Upsala akademi: hr: Eichhorn, Björck och Ödman. Ingen kan klandra att Svenska akademiens fyra Upsaliensiske ledamöter sökt att framhålla de poetiska anlag, som stå dem närmast. Snarare borde man kunna frukta någon underlåtenhet af akademiens representant i Lund, hr Thomander; ty icke måtte väl sången i Lundagård vara alldeles utgången! Visserligen erkänna vi villigt att vi der känna några framstående anlagt lika litet, som vi kände hrr Eichorn och Ödman förr än Svenska akademien gaf oss anledning att efterspana deras verksamhet. Men det kunde ju gå an att begagna ljus och lykta i Lund lika väl som i Upsala. Hr Eichhorn har gjort s id såsom öfversättare al Boccaccios Decamerone; tillika med de båda andre såsom författare i studentkalendrarne ÅIsblomman och Sånger och Berättelser af nio signaturersamt såsom utgifvare af Aristopheri Comodia Phisbe och biträde åt hr Hanselli vid hans nya redaktion al äldre svenska författare. Hr E:s sjelfständiga författareskap är af den obetydlighet, att det icke gör eller kan göra anspråk på någon större uppmärksamhet. Hans öfversättning af Decamerone påstås af kännare vara väl gjord. Men om ett dåligt verk göres väl, förbättras dock ej derigenom dess grundbeskaffenhet. Att öfversätta ett arbete, som blott genom sitt utbildade språk haft inflytande på sin egen nation, är alltid oklokt, men att göra det när innehållet är af den art, som i förevarande verk, rent al förkastligt. — Den senare delen af hr E:s verksamhet är deremot särdeles berömlig och tarfvar allt understöd. Men då den hufvudsakligen är af bibliognostisk art, förestä vi oss, att detta lämpligast kunde anvisas af bes garna på 8:de hufvudtiteln, hvilka just för dylika ändamäl äro till. Medarbetare i de båda ofvan nämnda kalendrarne, bar hr Björck dessutom erhållit Svenska akademiens hedersaccessit. Hans framstående anlag för vitterheten torde derför icke behöfva ifrågasättas, men kan han äfven anses såsom Sobemedlad, så att ingen mera behöfvande af honom förbigås? Hr B. är son af en biskop, och under dennes lefnad torde han väl derför knappast kunna räknas till denna af ständerna uttryckligen bestämda kategori. På hr Odmans meritlista kun vi ej uppleta några andra förtjenster än dem han om signatur. inlagt. Han lär visserligen vara en glad och lycklig visförfuttare, som i studentgillen mottages med jubel. Men hvad har Svenska akademien med den saken att beställa? Och när svenska folkets fäder skynda att taga notis om de förhoppningsfulle söner, hvilkas framtid de i sin mån velat göra något ljusare, huru motsvarar då signaturen Pelle dessa förhoppningar? Sveriges ringa läsande publik och den, i följd deraf, ringa uppmuntran, som skalden i vårt land röner, hafva — vi upprepa det ännu en gång, — varit orsaken till det af ständerna gifna anslaget. Men vi tvifla på, att i något land publiken är så rik och frikostig att med 500 rdr betala hr Odmans småbitar. Och att Sv. akad. skulle afsett att med sitt understöd belöna hans otryckta, i enskilda studentsällskaper föredragna visor, hvilka hon antagligen ej kunnat känna till, det kunde vi ej föreställa oss. Hvarje bedömande måste väl föregås at en pröfning; och ett omdöme öfver de respektive författarne måste de gifna understöden anses innebära, ty de få endast utdelas åt utmärkta, vittra författare eller obemedlade personer med framstående an etc. Den slutsats, hvartill vår pröfning af Sv. akad:s förfarande i denna fråga ledt oss, är ganska sorglig. Och det skulle knappast förvåna oss, om ständerna matertoge ett anslag, som i många delar blifvit så gagnlöst bortplottradt. Om hrr Strandberg och Kullberg erhållit 1,500, samt hrr Sehlstedt, Nyblom och