Mr Buxton försvarade i allmänhet regeringens P politik i denna fråga, ehuru han medgaf, att den kung nat begå nägra misstag. b Sir S. Northcote uttryckte sin tillfredsställelse med att regeringen afhällit sig från väpnad inbland-b ning i kriget. e Mr Clay trodde utrikesministeriet fullkomligt rikls ligt representerat landets mening. a Mr Walpole förebrådde regeringen för det sätt, hvarpå hon intervenerat under 1861 och 1862. Regeringen hade ej visat någon bestämd och tydlig pot litik; hon hade ställt sig i en falsk position genom sg att reta Ryssland och Frankrike och hon hade förlorat sitt inflytande i Europa. Lord Palmerston sade, att om något tvifvel kunnat finnas, då Disraelis förslag först kom fram, angå-p ende dess mening och betydelse, måste detta tvifvellic nu vara försvunnet, eftersom man rent ut sagt IIu-y set att afsigten dermed vore att uttala ett misstroenI devotum mot regeringen. Man hade under diskussionen sökt att skilja grefve Russell från hans kolleger. a Detta var ett okonstitutionelt handlingssätt. Minist-1o rarne voro alla lika ansvariga för hvad utrikesmini-Qy steriet gjort. Han beklagade för landets skull de förök som gjorts, för att nedsätta det och ådraga det skam. Han påstod, att landet stod lika högt som någonsin förut i Europas aktning (!?). Adressförslaget deremot menade, att landets inflytande minskats. Detta var icke fallet. Tal. uppläste derefter en berättelse! om hvad den, närvarande regeringen gjort under del fem år han sutit vid rodret, i afseende på skatteminskningen, nationalskuldens lättande och utgifternas reducering; och han visade hvilken stor tillökning landets inkomster och dess utländska handel erhållit, liksom dess öfriga materiela hjelpkällor, och han sasthöll under dessa omständigheter vid sitt påstäende om, att regeringen häfdat landets ära och bidragit ttll dess materiela utveckling, så att hon kändo sig berättigad till Husets bifall och landets förtroende. Mr Disraeli afgaf ett lifligt och roande svar, hvari han försvarade sig mot beskyllningen att hafva vanställt aktstyckena. . Då Mi Newdegåte tagit sitt amendement tillbaka, föreslog Mr Kinglake detta amendement i st. f. sista punkten i mr Disraelis förslag: Vi uttrycka vår tillfredsställelse med att, under närvarande förhållanden, H. M:ts tillrådts afhålla sig från väpnad inblandning i det krig, som nu pågår mellan Danmark och de tyska makterna. Vid omröstningen stodo som bekant för amendementet 313 mot 295, eller en majoritet af 18 röster för regeringen. Kl. 10 minuter öfver 2 f. m. ajournerades Huset. Frankrikes utrikesminister, Drouyn de Lhuys, har till sina diplomatiska agenter i utlandet afsändt en cirkulärnote ang. londonerkonferensen. Depeschen är daterad d. 28 juni och framhåller, att Frankrike ej förmått gifva förhandlingarne en annan vändning än den de tagit. Frankrike hade från början föreslagit tvenne punkter: ett verkligt vapenstillestånd och en bestämd basis för underhandlingarne; men härom kunde de stridande parterna icke komma öftverens, och det återstod derföre Frankrike ingenting annat, än att understöja och befrämja hvarje förslag, som Kunde leda till en utjemning i godo. Den franska noten rekapitulerar derpå färhandlingarne. Frankrike understödde delningförslaget i Slesvig, emedan det har det företräde, att det fäster afseende vid den tysk-slesvigska befolkningens nationalvilja och äfven tillerkänner det genom en sådan tillväxt förstorade Holstein rätt, att sjelft bestämma öfver sitt öde. Men de tyska makterna fordrade en nordligare, Danmark deremot en sydligare gränslinie. Hr Drouyn fortfar: Då nu alla andra kombinationer voro uttömda, tormulerade vi ett sista förslag. Vi föreslogo, att den omtvistade befolkningen skulle sjelf afgifva en förklaring och sålunda förse konferensen med nödiga data till en billig gränslinie. Det stod icke i vår makt, att förebygga underhandlingarnes afbrytande, och striden är nu åter hänvisad till vapenlyckans afgörande. Den franske utrikesministern slutar sålunda: Den allmänna meningen är starkt upprörd med anledning af fientligheternas återupptagande och; motser med oro de följder, en så olika kamp kan medföra. Hvad oss angår, kunna vi ej misskänna händelsernas vigt, hvilka så omedelbart beröra alla nordiska sjömakters intresse och staternas jemvigt i denna del af Europa. Vi hysa den uppriktigaste önskan om, att de faror, som kunna häraf uppstå, skola undvikas, och lifvade af samma tänkesätt, som hittills varit vårt rättesnöre, önska vi bibehålla den opartiskhet vi hittills iakttagit. Vi vilja hoppas, att icke någon så allvarlig förveckling uppstår, att den tvingar oss välja en annan politik. Det lär ej vara sannt med påståendet om kejsar Napoleons inträffade sjukdomstillstånd. En korresp. till Köln: Zcit. meddelar åtminstone några smånotiser om det kejserliga hofvets vistande i Fontainebleau, hvilka angifva att kejsarens helsa ingalunda hindrar honom från att öfverlemna sig åt ansträngande arbeten och derjemte deltaga i sin omgifnings förströelser. Personer, som sent på aftonen pro: menera i skogen vid Fontainebleau, berättar korresp., märka ofta, att fönstren till ett upplyst rum i ett af slottets flyglar stå öppna i den svala aftonen. Ställets innevånare säga detta rum vara kejsarens arbetskabinett, och då de vilja ha reda på, om kejsaren är på bal eller bevistar en konsert, behöfva de blott kasta en blick på den östra paviljongen, del lampan ofta brinner ännu kl. 1 på morgonen! Icke desto mindre stiger kejsaren tidigt up) och gör en kort morgonpromenad med sin son eller en adjutant. Kl. 8 kommer han tillbaks Ah oannmdanrAN mad cin ÄMUAtSUAA taLaNn — DD —