sitt uppträdande. Orsaken till, at alla undartmth sar slagit fel, låg nemligen deri, att grefve Russell blandadt sig i frågor, hvilka snarare angingo Danmarks inre förhållanden än dess ställning till främmande makter. I sitt uppträdande i danska fr hade han ställt sig både som domare och part i saken, hvärigenom han ådragit sig båda de stridande parternas missbag och tillintetgjort det inflytande, hvaraf han borde vara i besittning som H. M:t drottningens af England minister. Hertigen af Argyll anmärkte, avt lord Malmesburys tal på ett slående sätt visade, att det al honom väckta förslaget hvarken innehöll någon princip eller anvisade någon bestämd politik. Den derigenom uppständna förhandlingen var rent af en partikamp. Oppositionen medgaf ju sjelf, att den ej skulle fört krig med Tyskland för Danmarks skull; hvarföre var det då så oriktigt af den närvarande regeringen, att den icke inlåtit sig på ett dylikt krig? Orsaken till det af Danmark valda handlingssättet och till att det motsatt sig Tysklands fordringar torde visserligen ha legat i den danska regeringens öfvertygelse om, att landets och husets sympatier voro på Danmarks sida, men han kunde ej annat än antaga, att Danmark älven spekulerat på en regeringsforändring i England och menat, att en sådan skulle verka derhän, att det skulle erhålla engelsk hjelp. I dess ställe kan Danmark nu se, att H. M:ts regering angripes, emedan hon sökt skapa en europeisk allians till dess försvar. Lord Clanricarde beklagade, att hun — för första gången i sitt lif — måste vara af olika mening med lord Palmerston ang. hans utländska politik. Men under det han mäste i hög grad beklaga, att regeringen genom denna politik på ett bedröfligt sätt bortkranglat hela den sak, hvarom här var fråga, kunde han likväl icke gilva sin röst åt de i tadelförslaget Valda uttryck, emedan det ej allenast icke framställde sakens verkliga ställning, utan äfven uttalade en åsigt, åt hvilken huset ej borde ge sin bekräftelse. Han framställde derföre det ändringsförslag, att man i adressen till H. M:t skulle uttala, att Huset beklagar, att Danmark af engelska regeringen föranledts att vänta aktiv hjelp för ernående af det genom 1852 års fördrag åsyftade mål. Lord Clarendon hade ej delat regeringens ansvar på den tid, då hon i den ifrågavarande saken utvecklat sin största verksamhet, men han kunde ej annat än erkänna, att regeringen från början och under sakens hela utveckling både visat försigtighet och fullkomligt uppskattat ställningeus allvar och betydelse. Hon hade visat en allvarlig och uppriktig önskan om att framkalla, en vänskaplig lösning, hvilket äfven skulle lyckats henne, om hon möttes med lika god vilja, ej allenast af de i saken omedelbart intresserade parterna, utan äfven af de andra makter, som deltagit i afslutandet af 1852 års fördrag. Lord Chelmssord uttalade sig i mycket starka ordalag mot den af regeringen följda politiken. Lord Wodehouse kunde ej erkänna, att Danmark erhållit något löfte om väpnadt bistånd från Englands sida. Allt, hvad regeringen gjort, var, att hon gifvit Danmark kloka och förnuftiga råd, i afseende på hvilka de öfriga neutrala makterna hade lika stort ansvar som England. Lord Carnarvon understödde förslaget och tadlade regeringen för hennes brist på bestämdhet. Grefve Russell kunde hvarken af adressförslagets ordalydelse eller af de till försvar för detsamma hållna tal upptäcka, huru det i sjelfva verket förhöll sig med oppositionens utlähdska politik. Det fanns ej tvenne talare, som öfverensstämde i sina yttranden om, huru den ifrågavarande angelägenheten egentligen borde hä ledts. Lord Derby hade sagt, att det alltid skulle varit oriktigt att skrida till krig för Danmarks skull. Lord Malmesbury deremot ansåg, att om England gripit till vapen genast då tyskarne ryckte in i Slesvig, skulle hela kampen ha förekommits. 1852 års fördrag hade, fastän det åsyftat ert mycket klokt mål och vår beräknadt på fredens bevarande, likväl så till sägandes åstadkommits genom konst och varit beroende af vilkor, som det hvarken stod i. Englands, Frankrikes eller Rysslands makt att betrygga. Regeringens hela uppträdande hade varit baseradt på non-interventionsprincipen, alldeles som händelsen varit i den italienska och amerikanska frågan. Grefve Granville ansåg sig öfvertygad om, att förhandlingarne skulle, efter den riktning de tagit, utöfva ett gagneligt inflytande i England samt aflägsna många der rådande falska äsigter och missförstånd. Han måste på det bestämdaste fasthålla, att England ej förlorat något af sitt berättigade inflytande i Europa, och det bästa och säkraste beviset härpå var den öfverensstämmelse, som under hela konferensen rådt mellan England och alla de neutrala makterna. De i tyska tidningar uttalade förhånanden och hotelser voro ej något bevis på motsatsen. Det finnes partier inom Europa, hvilka skulle med stor glädje sett ett allmänt krig utbryta, och om England i så fall gjort början, skulle det hufvudsakligen tjenat dessas planer. Derpå skreds till omröstning, hvars resultat, som bekant, lemnade en majoritet af 9 röster mot regeringen. Underhuset. Mr Osborne anmärke, att de tvenne frågor, som förelåge huset, voro Disraelis adressförslag och Newdegatees amendement dertill. Det senare hade dött i födseln. Han ville ej yttra sig öfver regeringens hållning i dansktyska frågan mellan 1852 och 1864. Han ansåg, att dess motgång till någon del satt landets heder på spel, och fastän han gladdes öfver dess ätervändande till fredens vägar, hade landet likväl icke skäl att våra nöjdt med medlen. Han var dock af den åsigt, att premierministern har mesta skulden för förvecklingarne och konferensens strandande. Efter en snabb blick på de krigförande parterna kom han till konserensen, hvaraf man väntat sig så mycket, men hvilken ändats med den olyckligaste upplösning. Hvad hade varit frukten af vår intervention, vår utländska politik! Vi äro isölerade i Europa, och tillochmed konungen af Ashantee är likgiltig om vår vänskap. (Mr Osbornes tal höll Huset i ständig munterhet genom sin spetsiga och humoristiska skildring af ministeren som ett kuriositetsmuseum. Mi Witcside sade, ätt regeringens påstående, att hon ej tänkt gå i Krig för Danmark, motvägdes af andan i alla de officiela tidningarne. Hurudant hade grefve Russells beteende varit vid underhandlingarne? God tro borde vara Englands politik; men Danmark hade tvingats lemna allt. Ett sådant skådespel var det beklagansvärdaste af alla; ej Heller hade någon sjelfständig medlem försvarat utrikesministeriets beteende. Mr Monsell anmärkte, att Danmark uti 1852 år fördrag åtagit sig vissa högtidliga förpligtelser i af seende på Slesvigbolstein, och H. M:ts regering borde ha påyrkat, att Danmark skulle uppfylla dessa förpligtelser, och om de af grefve Russell d. 24 sept. 1862 föreslagna vilkor icke antagits, skulle han tvått Aar li