plåten på dörren, hvarpå lästes: ÅMr Levis Carlton, rådgifvande likare. Mr Carlton var hemma, och från den stunden hade kapten Chesney varit under hans värd. Kaptenen hade under vintern haft det ena giktanfallet efter det andra; och mr Carlton hade besökt honom de festa dagarna och blifvit, för att så säga, nära bekant med hans familj. Mr Carlton gick till the Rise. Kapten Chesneys hus låg till höger ungefär halfvägs uppför sluttningen. Han öppnade en port och följande en stig, som slingrade mellan de tätt stående träden, kom han till husets ingång. Endast genom denna stig blef det möjligt att se en skymt af vigen från fönstren. Framför dessa låg en sluttande gräsplan, och på andra sidan om huset var en blomsterträdgård. Det var ett vackert ehuru litet ställe, och skulle passat mycket väl för en gentleman, om det varit större. Mr Carlton kastade en blick på förmaksfönstren och såg ett matt eldsken. Men ett klart ljus brann i rummet ofvantör kapten Chesneys kammare. — Icke hemkomna från kyrkan ännu, mumlade mr Carlton för sig sjelf. Miss Chesney, går vanligen i aftongudstjensten i andra ändan af staden. Jag undrar om — allu — äro borta. Pompeys ärliga svarta ansigte lyste af glädje, då han såg hvem den främmande var. — Massa har talat nyss om att skicka efter den andre doktorn, mr Grey, hviskade han. Mr Carlton knyckte stolt på nacken, då han hörde Br rr rr