liga och på sina ställen äfven sneda; det gröna undertrycket är snedt och ojemnt i nedra kanten och saknas på flera ställen under öglorna. Det anförda framstär så mycket tydligare om den salska sedeln lägges bredvid en äkta. hvarvid man ytterligare upptäcker ganska många irregulariteter och olikheter: i vapnet, hörnsigurerna, ovalerna, o. 8. v., och gröna undertryckets salska beskaffenhet saller då mera i ögonen. Mord. En frånskild hustru, boende ensam i sitt hus uti Hogrums socken på Öland, har nyligen blifvit mördad af en person vid namn Jonas Petter Jansson, med hvilken hon i några år stått i förtroligt förhållande. Han högg först ihjel henne med en yxa, stal sedan bort . allt hvad hon egde af värde och tände deref ter eld på stugan. Mördaren är gripen och har bekännt sitt brott samt har såsom grund till detsamma anfört att han funnit henne vara för dyr att underhålla. våld emot kustbevakning utöfvades af smugglare i närheten af Båstad natten till d. 5 d:s. Då kustvakterna B. N. Lindvall och P. Jacobsson under petrullering påträflade olaga lossning öfverföllos de neml. af ett större antal smugglare med stenkastning, deraf Lindvall fick större blånader och sår å högra armen och axeln; det oaktadt visades af nämnde tulltjenstemän mod och beslutsamhet emot den öfverlägsna styrkan af 10 å 12 personer, hvilka med våld sökte göra dem beslaget stridigt, hvarunder vapen måste anlitas, med den följd, att tulltjenstemännen bemäktigade sig 19 laggkärl danskt bränvin. Våldsverkarne undkommo utan att blifva igenkände; dock lär någon ledning finnas för upptäckandet af upphofsmannen till detta brott. Göta hofrätt har förordnat v. häradshöfding A. J. Dahlström att till d. 1 nästk. September förvalta domareembetet och handlägga skriftesmål i Säfvedahls härad, samt v. häradsh. M. Stånggren att till innev. års slut förvalta borgmästareembetet i Linköping. IIästdressyr. Ystads Tidning berättar under d. 8 d:s: Vid hr Langes första förevisning i hästtämjning i Onsdags behandlades tvänne hästar, en från staden och en från landet. Den amerikanska metod, som hr Lange begagnar och som vunnit allmänt erkännande äfven inom Europa, går ut på att, sedan man först med våld, men utan smärta för hästen lagt honom till marken och derigenom visat sig vara hans öfverman, behandla honom med största mildhet och således aldrig straffa honom utan endast med lock och lämpor tå honom att lystra till sin husbonde och helt och hållet underkasta sig hans vilja. — Det mundtliga föredrag, som åtföljde hästarnes behandling, var ganska intressant och man märkte af detsamma, att hr Lange grundligt studerat och uppfattat hästens karakter, lynne och egenskaper äfvensom det sätt, hvarpå hästens genom en dålig uppfostran uppkomna odygder kunna honom fråntagas. Björnjagt. Från Falun berättas nedanstående jagthistoria: En af dagarne i veckan före Midsommar gick skräddaren Lars Larsson i Roteby i Elfdals socken ut på bygden för att varsko om tilläfventyrs någon af skogens åbor hade lust att visa sig. Då emellertid färden företogs mer i afsigt att åstadkomma någon omvexling i det enformiga lifvet vid fäbodarne än i förhoppning att påträffa något villebråd, medtogs icke hunden. Då skytten hunnit till en något vester om Bosselbergs fäbodar belägen björkdunge varsnade han genom det ännu helt glesa löfverket en större björn, som guppande styrde kosan öfver en myra. Hvad var att göra? afståndet var långt, hund fanns icke, och i sin reffla hade skytten endast ett sägelskott. Han ställde sig nu bakom ett träd och sökte härma det bräkande ljudet af en get. Plötsligt hejdade nalle sitt lopp, reste sig på bakbenen och spetsade öronen. Nu smällde skottet; och träffat hade det, ty under ett väldigt brummande begaf sig björnen på flykten. Skytten åter begaf sig hemåt för att förse sig med hundar och nödigt biträde till att förfölja bytet. Dagen derpå återfanns björnen icke särdeles långt från det ställe, der han träffades af skottet, hvilket dödande inträngt i den väldiga besten som hade det endast varit en hjerpe. Skräddare Lars Larsson, som mången gång tillförene varit med om slikt ett dåd, hade under sistlidne sommar utlagt en björnsax invid en bäck å ofvannämnde fäboställe. En morgon, då han undersökte saxen, märkte han att en björn varit der på besök samt att denne förstått att bemäktiga sig lockmaten utan att blifva fast. Saxen blef emellertid ställd i ordning på nytt, och då Lars Larsson den 9 September, samma dag som man lemnade säbodarne, åter besökte stället, var saxen försvunnen. Detta gaf anledning till en förmodan, att björnen kommit i saxen, men haft krafter nog att släpa den med sig. Efter 9 dagars sökande påträffades också saxen och en derinvid liggande björn. Djuret var dock så förmultnadt, att icke ens huden egde något värde. Ilaparanda och Torneå. Dessa båda städer skildras sålunda af en resande: Skilnaden mellan dessa båda städer är i sanning lika stor som mellan vår och höst. A ena sidan Haparanda med sina vackra hus, breda, ståtliga gator, jemna rörelse och friska lif, deri pulsarne slå med verklig ungdomseld; å den andra det dystra Torneå med sitt mulna utseende, sina ålderdomssvaga byggnader och kyrkor, sina folktomma gator och brist på trafik — i sanning, ingenting kan vara mer olika. I ett fall, något som ej är Haparandas fel, står emellertid den senare staden före den förra: det nemligen, att Torneå har en någorlunda stark garnison hvilket den svenska sy