T—c—AOACAAT— ODO—24 — Jo men är jag så, sir; men jag har observerat mer och tänkt mer deröfver än folk i allmänhet. Jag är äker på — jag är öfvertygad genom erfarenheten, att många af dessa motgångar, dessa hinder äro ingenting annat än varningar, om vi blott voro kloka nog att anse dem för sådana. Om ni, sir, vore på väg till något ställe — — Till Södra Wennock en mil härifrån, afbröt mr Carlton litet satiriskt. — Södra Wennock; må så vara. Då säger jag, att jag intet skulle bege mig till Södra Wennock, om jag vore i ert ställe. Jag skulle hellre vända om igen till det ställe, hvarifrån jag kom. Detta kan vara en varning till er att ej färdas längre. Om icke de omständigheter, hvari läkaren för tillfället befann sig, varit så svåra och oangenäma, skulle han ha brustit ut i gapskratt. — Jag bor i Södra Wennock, utropade han, i det han reste sig, efter att ha lutat sig öfver sin betjent. Men nu är det icke fråga om hvad lycka eller olycka, som kan vänta mig, tillade han, i det han vände sig emot hästen, utan om hur jag skall kunna få hjelp. Der är en karl och der är en häst, som ej kunna röra sig. Först och främst frågar jag, om ni kan skaffa mig litet vatten. Hon gick bort, utan att yttra ett ord, och återvände med en kruka full af vatten och en liten kopp. Mr Carlton tog begge kärlen. — Vill ni gå till Röda Lejonet i Södra Wennock och be folket der skicka mig hvad hjelp som erfordras.