Qvinnan lutade sig öfver hästen. — Jag tror inte att han är mycket skadad, sade hon efter att ha rört vid djuret på flera ställen. Somliga hästar äro så envisa som mulåsnor, när de fallit, och vill inte stiga upp, förrän det faller dem in. Kanske ett af hans ben blifvit försträckt. Hyad var orsaken, sir? — Det är mer än jag kan säga, svarade doktorn. Den bar alltid varit stadig på fötterna till denna qväll. Jag kan icke begripa, hvarför den fallit. Qvinnan tyckes fundera. Hon hade lemnat hästen och såg nu på Evan. Karlen låg alldeles stilla, och han reste sig åter upp. — Jag tycker icke om sådana der händelser, som man inte kan förklara, anmärkte hon liksom drömmande. De båda olycka. — De äro olyckor nog i sig sjelfva utan att båda dem. — De båda dem också, sade qvinnan nickande. Akta er sir, att inte något ondt händer er under de nästa timmarne eller darna. — Å, hvad ondt skulle kunna hända mig? frågade mr Carlton, hemligt leende åt qvinnans vidskeplighet: — Sir, ingen kan säga på förhand hvad det kommande onda är eller från hvad håll det kommer, var svaret. Kanske ni är på en resa — jag vet naturligtvis det lika litet, som jag vet hvem ni är; men om jag vore i ert ställe, skulle jag stanna och vända om igen. — Kära qvinna, jag tror verkligen, att ni icke är vid edra fem sinnen.