Mr Carlton och hans betjent slungades begge ut och vagnstisteln bröts af. Detta tilldrog sig på ett ögonblick. Mr Carlton reste sig först. Han hade visserligen stött sig och hade litet ondt i ena benet, men han hade ej egentligen blifvit skadad. Han kunde icke begripa hvad som kommit hästen att skygga till; ingenting hade förorsakat det, så vidt han kunnat se. Mr Carlton gick till dess hufvud och försökte resa upp den, men det var mer än han förmådde. — Evan, ropade han. Intet svar erhölls. Mr Carlton vände sig om såg efter karlen och fann honom liggande orörlig på marken. Evan tycktes vara sanslös. — Nå, detta är då riktigt bra stäldt! ropade läkaren högt. — Hvad är det? Hvad står på? ut ropade en röst bakom honom. Den talande var en bondqvinna, som nalkades en grind, som förde till ett fält längs vägen. I samma ögonblick kom månan fram ur de moln, som bortskymt den och spridde sitt sken öfver stället. — Finnas här några karlar i närheten? frågade mr Carlton. Jag måste ha hjelp. — Hon skakade på hufvudet. — Här finns ingen annan än jag; min man — hon pekade på en koja på andra sidan grinden — liger i feber. Föll hästen? Åh — bevara mig väl. Der ligger en karl! — Jag måste ha hjelp, upprepade mr Carlton. Både karl och häst måste upp!