sig göra, för att Europas fred ej måtte störas. Ryssland svarade undvikande, men afsände i stället noter till Frankrike och Preussen, hvari czaren önskade, att de trenne delningsmakterna skulle betrakta den polska frågan som en uteslutande inre, med hvilken endast de sjelfva hade att befatta sig. Österrike besvarade, såsom en mäkta förnärmad, denna framställning. Preussens svar är ännu icke kändt. Rubbadt ur sitt läge, sökte Osterrike att begagna sig af den inom Tyskland vaknade oviljan mot Preussen, med anledning af dettas folkfientliga uppträdande, och ville ställa sig i spetsen för en tysk enhetsrörelse. Men Österrike var blindt i sin traditionela politik och drog till sig Tysklands många furstar i stället för att vädja till folket, samt gjorde derföre ätven fiasco. I Danmark sökte regeringen återigen att begagna splittringen inom Tyskland till att genomföra vissa reformer, hvilka afsågo att utsöndra det tyska förbundshertigdömet Holstein, betrygga den danska nationaliteten i Slesvig, gifva detta samma fria författningsförmåner, som dem konungariket sjelft åtnjöt, och i allmänhet bereda vägen för en sannt nordisk politik. Dessa sträfvanden understöddes af Sverige på det ifrigaste, ty vår regering, som såg Rysslands brydsamma ställning, ville deraf begagna sig, för att en gång för alla gifva den skandinaviska Norden den stadga och solidaritet, som kunde betrygga detsamma mot de båda antagomsterna i söder och öster, Preussen och Ryssland. Frankrike understödde hemligen dessa sträfvanden, hvilka stodo i nära samband med återupprättandet af konungariket Polen. Då dog Danmarks konung Fredrik VII, hvarigenom det svåraste slag drabbade den skandinaviska enhetsrörelsen. Vår regering sökte till en början hålla alliansen vid makt och yttermera stadga den, men den nye konungen, Christian, graviterade till Englands sol i stället för Frankrikes och besatt dessutom reaktionära tenderser, hvilka på samma gång de gjorde honom missförstådd af danska folket reste indirekta hinder mot den skandinaviska enhetstankens utförande. Genom Fredrik VII:s frånfälle antogo händelserna en krigisk karakter, af hvilken ej allenast Ryssland utan äfven Preussen skyndade att begagna sig, det förra i asfsigt att derigenom vända uppmärksamheten från Polen och afsluta sin terrorisering derstädes, det senare för att leda Tysklands opinion vtåt och nedtvinga den opposition, som reste hutvudet allt högre inom Preussen och med lätthet kunde framkalla en katastrof. Arfsfrågan i hertigdömena Slesvig och Holstein var ej tvistig, alldenstund den moraliskt garanterats af de intresserade makterna; men den gjordes till föremål för tvist och drogs inom tyska förbundets forum, förbundsdagen. Den augustenborgske äfventyraren nappade på kroken och var genast villig att åtaga sig besväret med stormens upprörande. Aldrig har väl den europeiska situationen sett mera förvirrad och brydsam ut. Den liknade ett fullständigt kaos, der sammangytt ringen bebådade ett allmänt europeiskt krig. Sveriges ständer insågo för sin del, att vårt land ej kunde hålla sig på atstånd från de hotande förvecklingarne, och anslogs derföre ett extra anslag till rustningar, med ännu friskt minne af de nationala närmanden som under senare åren i massa gjorts mellan de trenne skandinaviska folken, närmanden, hvilka en och annan organ här i landet tyckes ha glömt, oaktadt de vackra och entusiasmerade ord, men hvilka de då beledsagade dem. Frankrikes kejsare föreslog i fredens intresse en allmän europeisk kongress, å hvilken han önskade att de sväfvande europeiska frågorna skulle lösas; men bemöttes med hån af England och med undvikande svar af de östra stormakterna. Kriget mellan Tyskland och Danmark bröt emellertid ut, varande till en början en förbundsexekution, men snart blifvande ett formligt eröfringskrig. Österrike deltog häri emedan det på senare tid börjat att aflägsna sig från Frankrike och gravitera tillbaka mot Ryssland, dels uppskrämdt för sina polska provinser och ställningen i Donaufurstendömena, dels befarande ett angrepp trån det med itver rustande Italien. Nu börjar segertåget för den ryska politiken. Konung Christian i Danmark kastade sig helt och hället i armarne på England, som förde honom med sitt land steg för steg mot undergången, allt för att bevara en prekär und Ah hålla leimat lalalisapadt OVh Sun.