anteras på den af de neutrala makterna förelagna basis. Hr Gore-Langton understödde detta mendement. Hr Kinglake bestred det emndan det kulle leda till krig, eftersom gränsområdet vefinner sig i tyskarnes händer. General Peel angrep regeringens politik, medan den på England hopat verldens förakt. Generaladvokaten försvarade kabinettets olitik. Lord Stanley förnekade ett af denne siste saldt påstående, att Disraelis förslag skule innebära krigspolitik, alldenstund han sagt, ut han skulle söljt Frankrikes politik. Antagandet af förslaget skulle betyda, att regerinsen illa ledt underhandlingarne från början till slut. Tal. och flera andra medlemmar af samma sida i Huset (tories) anse, att kriget tör hertigdömena skulle vara en dårskap. Lorden trodde, att regeringen skulle kunnat hjelpå Danskarne genom diplomatiska tillgöranden, upprätthållande såsom Frankrike en non-interventionpolitik, utan afseende på landets oberoende och värdighet. Om regeringen låtit danskarne förstå, att hon icke skulle gå utom vissa gränser, skulle danskarne säkerligen erhållit bättre vilkor än nu. Lorden slutade sålunda : Regeringen hotar oss med att vädja till folket. Vi äro beredda att antaga den-35 na vädjan. Men regeringen kan ej önska att b framträda inför valmännen med en dagorder sh sådan som denna: Ryssland förolämpadt, Frank-i rike kränkt, Danmark öfvergifvet. n Diskussionen ajournerades. t Dagen derefter, i tisdags, återtogs diskussionen om Disraelis tadelvorums-förslag. Mr Richard Cobden (fredsvän quand meme) sade, att hvad angår påståendet att England skulle vara förödmjukadt inför andra nationer, beror detta af regeringens blifvande beteende. Han trodde, att konferensens strandande skall ha till verkan, att låta kontrollen öfver den utländska politiken förflyttas från utrikesministeriets skumma hål till det ljusare underhuset, hvilket skall bli en garanti för fredens bevarande. Han tillade, att regeringens politik förrådde den största okunnighet om den främmande diplomatien och var en svag gubbpolitik. Han påpekade omöjligheten för England att föra ett verksamt krig mot Tyskland, som har 45 millioner innevånare. Han framhöll inkonseqvensen hos grefve Russell, som för några månader sedan uti ett i Skottland hållet tal utmanade Ryssland och sedan hegärt denna makts medverkan för ett krig mot Tysklavd. Cobden ville ej kriget, äfven om, det skulle förts i enighet med Frankrike, emedan det skulle haft skadliga följder för handeln. Tal. sade vidare, att England borde afhålla sig från att blanda sig i de kontinentala angelägenheterna, hoppades att de nuvarande debatterna skola medföra en fullständig reform i Englands politik gentemot de främmande nationerna. Utrikesministeriet är vanmäktigt, den verkliga makten residerar i underhuset, och tal. önskade till sist, attledningen af landets utländska politik ej mera skulle vara öfverlemnad åt utrikesministeriet, hvars oduglighet och vanmakt erfarenheten tydligt nog blottat. Lord R. Cecil beskyllade regeringens politik för det den varit svag och obestämd i slesvigska frågan. Han trodde frågan kunna regleras genom bemedling eller skiljedomare. Det är kanske för sent, tillade han, för att rädda Danmark, men det är icke för sent, för att afhålla England från att kullkasta kabinettet. Hr Foster sade frågan gälla, huruvida oppositionen skulle följa en annan politik, i händelse den komme till makten. Anslöt sig till Cobden. Om ett allmännare krig uppstode, skulle det vara svårt att återställa den europeiska jemnvigten. Hr Roebuck angrep de tyska makternas handlingssätt och tadlade Russells hållning, men föredrog dock den närvarande regeringen framför Disraelis. Han trodde, att de tyska makterna ej skulle gått så långt, om regeringen ifrån början sagt dem, att de, i händelse af ett angrepp mot Danmark, skulle ha England till fiende. Hr Horsman angrep hättigt regeringen såväl som oppositionen, hvilka öfvergifvit Danmark liksom Polen. Han förebrådde grefve ÅT Russell för det han vägrat ingå på kongressförslaget. Efter några ord af Fitzgerald ajournerades diskussionen till i torsdags. i Från Berlin skritves, att engelska regeringen i Köpenhamn tagit vissa mått och steg, sor att förmå konung Christian att böja sig för nödvändigheten. Den note, i hvilken detta råd innehålles, skall tillochmed antyda, att England skulle bistå konungen till att besegra den tryckning, som kunde försökas, för att motstå fredliga beslut. i NewYork d. 25 Juni: Nordgeneralen Hancocks kår blef d. 22:dre tillbakaslagen vid JWeldon-jernbanan med en förlust af 1,000 fångar och 1,500 sårade, men ryckte deretter åter fram och intog d. 23.dje Snva sin förra