varne. Från Utlandet. Under rubriken England och Tyskland innehåller danska tidningen Dagstelegraphen följande uppsats, hvilken förtjenar återgifvas såsom betecknande allt det vidriga och olidliga i den närvarande politiska ställningen: -Den första hälften af år 1864 har varit rik på händelser, om hvilkas möjlighet ingen drömde — vi trestas säga, med undantag al von Bismarck. Det England, som år 1847 talade så stora ord till Österrike; som ett par år senare i Grekland satte stolen för dörren mot ryssarne; som år 1854 i förening med Frankrike öfvertog det svåra uppdraget att förverkliga Cannings ord om att stoppa till Öresund och Dardanellerna, den ryska kolossens lufthål, och verkligen stoppade till det ena, för några år åtminstone; England, det rikaste, hittills det stoltaste och enligt mångas åsigt det mäktigaste rike i verlden; det England, hvars drottning herrskar öfver nära en sjettedel af allt land och öfver nära en femtedel af denna planets innevånare — har fördragit hån och spott utan att ens försöka straffa det; har behandlats som en politisk Jacob von Thyboe och sökt smyga sig undan; har svikit sina vänner, har rent ut ljugit, och det af fruktan för Tyskland, det vill säga skenbarligen. Hvad förstörde det stora romerska riket? frågar Gert Westphaler och besvarar sjelf sin fråga med orden: Spli t, mada me. Hade man för ett år sedan frågat folk, på hvilket land dessa ord bäst passade in, skulle man otvifvelaktigt endast fått ett svar, nemligen TYSkIand. Och detta Tyskland har nu blifvit så enigt, att Österrike och Preussen glömt sin gamla rivalitet; mellanstaternas fruktan för stormakterna har lemnat rum för beundran och kärlek, och småstaterna darra ej längre för att bli uppslukade, hvarken af storeller mellanstaterna. Det eniga Tyskland har trån en politisk obetydlighet blifvit verldens herre; de tvenne starka örnarne med deras släp misshandla Danmark, gengälda Englands hotelser med hånskratt, — de ha tillochmed utfunnit, att då den österrikisk-preussiska flottan är samlad, behöfver den ej frukta kanalflottan. Tyskarne ha gått längre än så; Frankrike, som dock tegat stilla och hvarken tagitj parti för den ena eller den andra, kunna de ej låta bli att håna. Tyska tidningar råda med nedlåtande gravitet den galliske tuppen att taga sig i akt, ty annars skall han få veta, hvad det vill säga, då de båda örnarne slå sina klor uti honom. Det är frukten af tysk enighet, det vill säga af den skenbarliga. -På det sättet har det nu gått under de sista månaderna. Och likväl ha de sista dagarne låtit oss se något ännu mera förvånande. I Öfverhuset hade John Russell häromdagen råkat säga den sanningen, att mman ej kunde förlita sig på de bådatyska stormakternas försäkringar. Häröfver blef engelska ministören i hög grad allarmerad. Lord Palmerston reste sig i Underhuset och beklagade, att hans kollegas uttryck blifvit missförstådda. Han bad formligen Preussen och Osterrike om förlåtelse i engelska Underhuset för hvad en minister sagt i Ofverhuset De båda makterna finge ej bli onda, ty — det lät han tydligt skymta fram genom sina ord — hans kollega hade pratat bredvid munnen; sådant händer ju ofta gamla kärringar.— Det kan ej finnas någon annan orsak till den. na undfallenhet än att drottningen antinger tvungit honom till att bedja om förlåtelse, el ler att han befarat ett afbrott i den diploma tiska förbindelsen med — eller kanske till ochmed en krigsförklaring från — Tyskland Så långt har det kommit med engelska folket, så långt har det kommit med det vid! berömda parlamentet, så långt har det kom mit med lord Palmerston! Åtminstone skenbar ligen. Samtidigt med denna Englands förned ring har YPYSklands högmod under de siste