åangarena bort med depoter, särade och soldater. Dagen och natten gick, men sienden höll sig ungefär en mil derifrån, och blott enstaka patruller visade sig vid Viboge. D. 30:de hade vi starkt regn, och våra löpgrafvar blefvo alltmera uppfyllda af mudder och vatten. Alla voro lungvåta, men midt i regnet lågo de trötta soldaterna i lugn sömn på marken med sina gevär vid sidan. Under dagens lopp närmade sig några preussiska dragoner batterierua och vexlade skott, men drogo sig derpå lugnt tillbaka. På morgonen d. 1 juli kommo några preussiska infanterister nedför backen, men ett par gevärsskott och affyrandet af en kanon drefvo dem genast bort; förmodligen var det deras afsigt att locka vårt folk fram från sina förskansningar. Kl. 1 gafs besallning om, att de qvarvarande 250 soldaterna och några matroser skulle gå ombord kl. 3, och att all materielen skulle inskeppas kl. half 3. Omkring kl. 3,3 sågs en stor mängd preussare i förening med en stor kavalleristvrka närma sig Draget. Samtidigt hade de i båtar gått öfver från Höruphav, och redan kl. half 3 hade de vid Kegenies landsatt minst 2,000 man, som marscherade mot söder, för att angripa våra batterier i ryggen. Ett par skott aflossades af våra batterier mot preussarne på andra sidan Draget, derpå förnaglades kanonerna, krutet kastades i vattnet och artilleristerna drogo sig tillbaka till ångbåten, som låg 5 minuters väg derifrån, och de voro snart på hafvet. Samtidigt sköto 2 eller 3 kanonbåtar på de framryckande preussarne, hvilka ej marscherade synnerligt fort, emedan de väntade på, att deras kamrater från Höruphav skulle börja angreppet, innan de försökte gå öfver Draget. KI. 3 var emellertid hvarje soldat, hvarje häst, vagn, kittel och annat borta, och intet fanns qvar för de våra rosgiriga fiender, utom de gamla förnaglade kanonerna och uppblötta löpgrafvarne.