två förra hustrurna, anmärkte polismästaren. — Malet hänvisades till rådhusrätten och Nilsson återfördes i cellsängelset. Gc — Kommissionären W. F. Dettergren, bekant från S den tiden då han brukade narra arbetsoch annat C folk till Köpenhamn med löfte att de derstädes bat hans rekommendation skulle få tjenst, något som han hvarken försökte eller kunnat skafla dem, stod i går r uppkallad i polisen för bedrifvande af en inhemsk as-b fär al samma slag. Den fyndige herrn lofvar neml. v de fattiga pigor och drängar som äro nog enfaldiga att tro på hans heder, att han mot en afgift af 1 rdr 8 eller 1: 50, allt som det faller sig, skall skaffa dem s? plats. De stackars menniskorna betala sina pennink gar och få i stället ett bref eller ett slags betyg att c N. N. rekommenderas till tjenst hos N. N. Da pigan eller drå n emellertid anländer till den person som blifvit henne eller honom godhetsfullt anvisad af den förträfflige hr D. händer det sig icke så sällin, S kanske oftast, att de få till svar det de ej behöfva nå-c got tjenstfolk och att de aldrig anmodat Dettergren s3 skaffa dem sadant. Icke mindre än tre personer, som D. på detta sätt lurat, voro igår uppe i poliskammaren. En al dessa var handelsbetjent och hade af D. blifvit narrad att resa till Kong med löfte att der få tjenst hos en handlande, som då den stackars mannen förevisade Dettergrens värderika rekommendationsbref förklarade, att han ej behöfde något biträde och följaktligen ej heller gifvit hr D., med hvars sörtjenster som menniska och affärsman han ej hade den glädjen att vara det ringaste bekant, uppdrag att skaffa någon bodbetjent. De båda andra vid förhöret närvarande, en piga och en dräng, hade det gått på samma sätt, dock hasedan saken kom i polisens händer, af D. återfått sina penningar och blifvit ersatt för besväret. Vid förhöret berättades för öfrigt, att Dettergren t. ex. af en piga begärt I rdr 50 öre för att han skulle skaffa henne tjenst. Flickan hade för tillfället inga penningar men satte en sjalett som kostat 9 rdr i pant för summan. Då hon sedermera kom och betalade sin skuld återfick hon ej sjaletten, men lemnade likväl godtroget penninga Sedermera befanns det, att hon blifvit lurad äfven på tjensten. Hon hade ännu igår icke återfått sjaletten, hvilken hon flersaldiga gånger varit hos D. och aterfordrat. Ar kommissionären behagade inför poliskammaren lofva att ersätta flickan sjaletten, hvilken skulle ha förkommit. Dessa bevis på hr Dettergrens uppfattning af rätta sättet för kommissionsaffärers skötande skola vara jemförelsevis få mot de klagomål som från alla håll ingå från personer som blifvit på detta sätt narrade. — D. ålades al poliskammaren att åt de närvarande klagandena återlemna de penningar han af dem uppburit, så kärt honom vore att ej bli tilltalad för bedrägeri. — — — — — — — — — — — Anders Rasmusson, f. d. långholmare, hvilken sör någon vecka sedan häktades för tillgrepp af en mängd kläder, tillhöriga några af h sättningen på engelska ångaren Harvest Queen, undergick igår förnyad ransakning. Han nekade fortfarande till stölden. Emellertid hade ÅIIarvest Queen åter anländt till staden, så att de bestulna sjömännen hade nu blifvit uppkallade. De kände igen den stortröja i hvilken R. vid häktandet varit klädd såsom stulen från en af dem, hvarjemte ett cigarrmunstycke, som innan stölden skedde legat i ett par svarta byxor, stulna från en annan af sjömännen, befanns ligga i en ficka på stortrojan, hvadan man kan sluta till att äfven dessa blifvit af R. stulna. Kläderna, af hvilka således blott en ringa del återfunnits, hade legat för varade i skansen på fartyget, a hvilket R. tvenne dagar förut haft arbete. — Hur vill du förklara att en del af det stulna befinner sig i din ego? — Jo, dem har jag bytt mig till i Stockholm, förklarade Rassmusson med skorrande och tvärsäker röst. — Kan du taga fram den du bytte dig till dem af. — Ahja, det skulle jag väl kunna hitta på. — Hitta på? Men såg någon det der bytet? — Ahja, en sådan skulle jag allt kunna få reda på. Målet remitterades till rådhusrätten, och Rasmusson, som blifvit straffad för sina tre resor stöld förut samt sålunda väl neppeligen mera slipper utom lås och bom, återfördes i cellfängelset. — Lumpsamlaren Joh. Olsson från Norge, som i Uddevalla blifvit straffad för andra resan stöld, blef, enl. hvad i ett föregående rese berättades, härstädes häktad på misstanka om olofligt tillgrepp af ett ridbetsel och en stortröja, som han utbjöd till salu. Som emellertid ingen egare till de saker anträffats, fick saken förfalla. Deremot skulle OlSson såsom försvarslös öfverlemnas till Kgs Befhdes förfogande — Manspersonen Petter Carlsson, som för ungefär en månad sedan stod tilltalad för tillgrepp på en båt af en sjömansskjorta, men då slapp ifrån att häktas, hade tills igår blifvit inkallad att stå till svars derför, att han från eldaren A. Th. Andersson på ångaren Askersund tillgripit ett par snörskor. Andersson hade från början misstänkt att C., som arbetat på fartyget, stulit skorna der de stodo qvarglömda vid luckan till skansen, men C. var försvunnen. Detta skedde redan i pingstas. För någon kort tid sedan fick A. ute vid Kusten se en person som var iklädd ett par skoplagg. hvilka, ehuru mycket slitna, liknade hans. Den okände tillfrågades om han kände en person som hetrte Peter Carlsson, något som han bej kade, äfvensom frågan om han ej köpt dessa stöflor af denna person. Slutligen anträffades C. sjelf och då man frågade honom om han ej qvarglömt ett par stöflar på fartyget bejakade han detta. I stället för de nya präktiga skorna hade nemligen Andersson vid skansluckan funnit ett par gamla stöflar utan bottnar, stående såsom vederlag för de stulna plaggen. — Carlsson erkände vid polisförhöret tillgreppet, och målet remitterades till rådhusrätten att afdomas i sammanhang med det förra. — F. d. artilleristen F. M. L. Lundgren stod i går tilltalad för det han från skomakaren Carlsson som arbetar på artillerikasernen, tillgripit ett par pjexor och från styckjunkaren Corner ett par ridstöflar. Carlsson uppgaf att stöflarne varit förvarade i ett låst skrin på kasernen, försedt med hänglås och sedermera öppnadt på det sätt, att märlan till hänglåset blilvit uttagen. Lundgren förklarade likväl, att pjexorna ej befunnit sig i skrinet utan i en olåst låda som stod bredvid detsamma. För öfrigt erkände han att han verkligen vid ett tillfälle då han besökte kasernen begått stölden. Med tillgreppet af ridstöflarne hade så tillgätt, att L. en dag infunnit sig i skomakareverkstaden i k n, dit stöflarne för tillsället blifvit lemnade, och