iiini — och Polissaker. Poliskammaren. Ett ohyggligt mål har under några sessioner varit föremål för poliskammarens handläggning. En sadelmakeriarbetare vid namn N. Nilsson, boende vid Husargatan i Haga n:o 4, har nemligen statt anklagad för grym misshandel af sin hustru Brita Tidqvist. Senast hade han den 19 Juni misshandlat den stackars med en svår lungåkomma behäftade qvinnan och troligen derigenom påskyndat och medverkat till hennes natten emellan d. 21 och 22 timade död. Nilsson, en liten person med rödt hår och skägg samt skenhelig och elak uppsyn, stod d. 27 Juni för första gången inför polisen för att ansvara för sitt grymma behandlingssätt. — Känner du anledningon till din hustrus nyss timade död? frågade polismästaren. — Det berodde ej på mig, hon hade lungsot. Jag har ej behandlat henne våldsamt. — Har du aldrig slagit henne? — Slagit! nej aldrig! utropade N. i det han tog ett steg tillbaka och himlade sig öfver en så ryslig beskyllning. Det upplystes härvid att N. med sin hustru hade tvenne barn, hvilka måst intagas på fattighuset, då han redan före hustruns död aflägsnat sig ur hemmet och sedermera der ej synts till. — Jag begär inför nådig rätten att få gå ed på att jag ej är orsaken till min hustrus död, förklarade N. i saktmodig ton. Hon har varit sjuklig länge, och nu senast illa sjuk i åtta dagar. — Du har då ej slagit henne under hennes sjukdom? — Nej, icke på ett år, det vill jag afgå ed på. Hustru Josefina Håkansson inkallades nu för upplysningsvis hö Detta vittne berättade, att Söndacen d. 19 Juni låg hustru Nilsson illa sjuk i sängen. N. gick oc lade och syntes vilja misshandla hustrun. Det ars offret reste sig så godt hon kunde upp i sängen och bad der hon satt med hufvudet af svaghet hängande åt sidan: Slå mig ej, jag uthärdar ej stryk; jag förgås. Men denna bön bätade till intet. N. skuffade hårdt till henne för bröstet och hon föll baklänges mot hufvudgärden. Josefina Håkansson hade dessutom vid flera andra tillsallen sett N. misshandla sin hustru. Han grälade för öfrigt jemt på henne. — Hur kan madam stå och s N. fromt. Det skall jag afgå ed på. Josefina Håkansson tillade dessutom, att hustru N. ofta beklagat sig öfver den misshandling hennes man låtit henne undergå. — Jag begär att få afgå ed, upprepade N. med en from suck. Hustru Anna Carlsson hade hört hustrun yttra: Han har knuffat mig så hårdt för bröstet att jag tror det blir min död. — Jag begär få afgå ed, var Nilssons oföränderliga svar. Målet uppsköts till och återtogs i månd Hustru Nilssons lik hade under tiden blifvit åter uppgräfdt och obduceradt. Dödsorsaken hade befunnits vara lunginflammation. En hustru Eriksson hördes vid denna session, hvilken förklarade sin öfvertygelse vara att N. pinat ihjel sin hustru. Hon förklarade att hon och hennes man bott tillsammans med Nilssons från Oktober sistl. år till d. 1 April och under denna tid hade, mannen som oftast kom öfverlastad hem om aftnarna, slagit hustrun nästan hvarje qväll. Hustru Erikson gick ännu längre och trodde sig kunna försäkra att N. som var omgift åsfvenledes pinat ihjel sin förra hustru äfvensom en qvinna, med hvilken han dessförinnan lefvat tillsammans Trots sin gamla begäran att å afgå ed på oskuld blef N. nu införpassad till cellfsångelset. Mälet uppsköts för ytterligare upplysningars inhemtande tills igår. För att under denna session höras hade blifvit inkallade arbetskarlen A. Eriksson, den förut omnämnda hustru Erikssons man, samt enkan Carolina Larsson. Den förre hade under ofvannämnde tid (fr. d. 1 Okt. till d. 1 April) sett N. misshandla hustrun nästan hvarje afton. Carolina Larsson intygade att han behandlat den stackars qvinnan på ett så fasaväckande sätt att det knappast låter sig beskrifvas. Hustrun som varit en bra och snäll qvinna hade af den oupphörliga msshandlingen blilvit så förskräckt. att hon hvarje qväll, då det led på tiden att mannen skulle komma hem, föll i en skälfning framkallad af fruktan och blef för öfrigt besynnerlig till lynnet. Den orsak N. uppgaf för denna förfärliga behandling var att hustrun skulle varit honom otrogen, en misstanka som var alldeles ogrundad. Under alla dessa förfärliga berättelser syntes N. lika from och lika — förhärdad. Då Carolina Larshättegång ga så, inföll här