dabinettet i Wien, att Ryssland och Preusscn skulle garantera det alla dess besittninIr. Sammankomsterna mellan monarkerna örbereddes genom kejsar Alexanders besök i Berlin, der Bismarck och Gortschakoff utan svårighet blefvo ense om, att ötverlemna Slesvigholstein åt storhertigen al Oldenburg i st. f. augustenborgaren; ty Ryssland genomdrifver härmed sitt gamla påstående, att efter den utgångna kongl. danska linien endast dess eget hus har artsrätt till hertigdömena, ch uppställandet al den nye pretendenten är myeket kärkommet för Preussen, emedan storhertigen af Oldenburg är i ego at ett territorium, hvilket han kan lemna i ersättning för sin bessordran. Ryssland förklarade sig vidare emot en skandinavisk union, och härpå gick Bismarck in, då det lofvade att stå fast med Preussen i den slesvigholsteinska frågan. Sedan man nu kommit på det klara med allt detta, förband sig Preussen, att ingå på Rysslands anspråk i hänsyn till Polen, och man beslöt att härom uppställa ett fördrag, hvilket skulle förklara den polska rågan för en rent inre angelägenhet och tillika betrygga legitimiteten mot den nyare prmeipen om folkens rätt till att sjelfva bestämma sitt öde, tillochmed hvad dynastien angår. Så stodo sakerna, då konungen af Preussen och kejsaren af Österrike sammanträflade i Karlsbad; och att de våda suveränerna här blefvo eniga, slutar -Föln. Zeit. med rätta deraf, att Österrike mot all förväntan vid konferensens afgörande möte den 22 juni obetingadt slöt sig till Preus sens krigspolitik. Att Osterrike, som från sin egen ståndpunkt helst såge Slesvigholstein i personalunion med Danmark, gör gemensam sak med Preussen i en angelägenhet, som uteslutande intresserar detta, är ett tecken till att kabinettet i Berlin gjort sin gamle rival väsentliga medgifvanden, och man måste derföre komma till det resultat, att de trenne makter, mellan hvilka den hel. alliansen förut afslutats, ingått ett nytt förbund i samma anda. Von Bismarck triumserar nu, och alla tyskar, tillochmed hans politiska motståndare, jubla emot honom sitt bifall, emedan han ånyo angriper Danmark, för att bemäktiga sig Slesvig till Kongeån; men de goda tyskarne hafva i sitt ddlirium endast öga för den lilla fläck, som Slesvigholstein upptager på kartan och glömma alldeles — det är Köln. Zeit. som säger detta —, att kriget föres för principer, hvilkas seger skulle vara det största nederlag för deras egna förhoppningar och ideer. Tyskarne, anmärker bladet till slut, -anse den politik, som de tjena, för national, fastän de borde kunna inse, att den har till uppgift att motsätta sig en national politik, hvilken går ut på folkens rätt till fri sjeltbestämmning, i Polen, ttalien och Skandinavien, kort sagdt öfverallt. Ifall våra underrättelser om, att en allians skall afslutas mellan de tre nordiska makterna, äro riktiga, och vi tro icke, att man med skäl kan mot dem göra några väsentliga invänningar, skull följ den häraf visa sig längt utom Tyskland. Eng land och Frankrike skola då i sin egenska! af medundertecknarne af wienerfördraget pro testera mot sitt uteslutande i atseende på Po len; men de skola svårligen låta sig härmee nöja. De skola måhända skrida till afslutan det at ett motförbund, som går ut på att er känna folkens rätt till fri sjellbestämning, ocl det minsta man kan säga om den nya heli alliansen, består deri, att den icke skall, så som det måhända skall komma att heta i in ledningen, tjena till fredens upprätthållande Europa. — oe a 10 )