kände nu en ytterlig och oöfvervinnerlig motvilja för att resa mig från denna vrå, söka efter den på golfvet och åter börja mitt arbete på dörren. Huru hastigt hade ej aftonen mörknat! Var det en hand som rörde vid min kind i mörkret? IIvems hand? Och var icke detta en hviskning — ett prasslande nära intill mig? Skulle dörren kunna knarra så högt, om icke någon som jag ej kunde se ginge igenom den? Öfver vindens brus hörde jag vilda utbrott af demoniskt skratt. Der voro varelser ute denna natt, som dagsljuset aldrig skådade. De kallade mig vid namn — de ropade till mig att jag skulle förena mig med dem; och långt bort på landsvägen hörde jag flera at dem komma i hastigt traf. De redo på sina demoniska hästar, och de skulle taga mig med sig bort från detta förskräckliga hus, och vi skulle galoppera hela natten med stormen. Stilla ni klappande pulsar! Bevilja mig ett ögonblicks andrum — gif mig tid till en sista bön, innan sans och förnuft alldeles öfvergifvit mig! Allt högljuddare och högljuddare blef hästtrampet: men ej af demonhästar utan verkliga hästar af kött och blod. En minut af förfärlig ovisshet, och derefter hörde jag ett högt knackande på en dörr i framdelen af