mellan England och Tyskland är tillochmed hardt nära oundviklig, och man kan derföre ingalunda förvånas öfver, att den min, hvarmed man i Tyskland uti närvarande stund betraktar händelsernas utveckling, är något surmulen och lätt kan, i detta hvad politik angår opraktiska land, öfvergå till stormigt gny, isynnerhet som folket måste inse, att dess uppoffringar här endast gälla understödjandet af en minister, hvars makttid utmärkts af folkfribetens förtryck inom Preussen, genom deputerade kammarens förhånande, af allians med en i afseende på polska frågan så nedsmutsad och brännmärkt regering som den ryska m. m. Antaget äfven, att det tyska folket skulle fortfarande vara blindt för hvad dess sanna frid tillhör och vilja, ett blott redskap i reaktionens tjenst, rusa mot det lilla sjelfständiga Danmark, för att plundra det och kanske omintetgöra dess materiela existens, skall det dock vara omöjligt för det öfriga Europa, att längre kunna förhålla sig overksamt inför denna strid, som nu antagit hela karakteren af en betydelsefull kamp mellan en eröfringslysten inkräktare och ett folk, som vill strida in i döden och är beredt att falla för sin sjelfständighet, mellan en regering, hvars tendens är folkfrihetens förtryck, och ett folk, som blöder ur öppna sår för sin frihet och dess skrifna garant, sin Grundlov, kortligen, mellan absolutismen och konstitutionalismen. Skall man väl kunna tro, att Europas vester sjunkit derhän, att den skulle anse sig ej ha några moraliska förpligtelser att uppfylla? Låtom oss hoppas att så ej är och att icke den tid är kommen, då vesterns civilisation och under århundradens lopp tillkämpade vinst af folkfrihet och principiel förädling af folkrätt skola qväfvas under massan och tyngden af råhet och despotism. Preussen och Österrike äro denna despotisms pionierer, hvilka skola bearbeta terrängen för Europas egentliga verkliga fiende, Ryssland. Striden må stånda i Polen, i Donaufurstendömena eller Slesvig, den är och blir deck förpostfäktningen af en stor kamp mellan Östern och Vestern, mellan frihet och despotism, mellan råhet och civilisation — en kamp, som ständigt rycker oss närmare och för bvilken det är en oförlåtlig feghet att blunda, man må vara huru sorglös som helst. Under sådana förhållanden måste de fria folken ovilkorligen inse, att de äro solidariskt sammanbundna vid hvarandra, att det enas tall och underkastelse lätt kan draga fleras efter sig. Polens öfvergifvande af Vestern gaf de trenne absolutistiska stormakterna mod att närma sig hvarandra och återknyta sina törbindelser. Dessa törbindelser stärkte äfven lusten att krossa folkfriheten i Danmark, och lusten tog snart en lefvande gestalt. Vestern rörde sig endast med tvinsjuka later, och de tyska stormakternas anspråk blefvo än mera oförskämda och omöjliga. Den skenbara bristen på handlingsbestämdhet hos Vestern dret absolutisterna vidare. De ha sammanträffat vid tyska badorter och kunna med säkerhet antagas der hafva formelt afslutat någon öfverenskommelse, ty de båda tyska makterna anse sig nog starka i denna stund, att kunna förkasta de bemedlande makternas sista förslag, öppna kriget på nytt och taga på sig hela det dryga ansvaret för de omstörtande händelser, som kunna och sannolikt skola häraf uppstå Redan förut ha Europas sympa tier utom Tyskland tillhört Danmark; i England ha de redan öfvergått till förbittring mot Tyskland och skola snart antaga samma karakter inom hela det öfriga Europa. Det är Tyskland, eller åtminstone Preussen och Österrike, som omöjliggöra fredens återupprättande inom Europa, de tvenne makterna skola derföre röna hemsckelse för sitt folkbrott. Ställ—ä—ä—ä—ä— ssHA 6L