lIvarjehanda. Nytt slags bedrägeri. En vinhandlare i Paris hade gift sig med en qvinna som han snart fick allvarsamma skäl att beklaga sig öfver. Efter att ha ådagalagt ett temligen skandalöst uppförande blef hon arresterad såsom beskyld för stöld och insatt i fängelset Saint-Lazare. Några veckor derefter infann sig hos vinhandlaren en anständigt klädd qvinna af ett hyggligt yttre, förklarade sig vara väktarinna i sängelset och underrättade honom att hans hustru var allvarsamt sjuk; hon tillade att den olyckliga qvinnan önskade bättre mat och att en summa af sju franes vore tillräcklig för att förskaffa henne den. Vinhandlaren skyndade att lemna den begärda summan. Följande dag infann sig åter väktarinnan, som med rörd ton och tårar i ögonen tillkännagaf att den sjuka aflidit; hon gaf noggranna detaljer öfver hennas sista ögonblick och slutade med att begära en summa af 45 fres äfvensom någonting till svepningen. Vinhandlanden skulle just sätta sig ned till middagsbordet och bjöd henne sitta ned vid bordet. Hon lär icke förgäfves bedja sig. Efter middagen uppräknade vinhandlaren de 45 fres och tillade att han sjelf följande morgon skulle till fängelset föra det begärda tyget och sedermera närvara vid begrafningen. Dagen derpå öppnade han ej sin butik. Han lät på luckorna såsom vanligt i Paris anslå små tillkännagifvanden, med orden: Boden bälles stängd i anscende till dödsfall.s Efter att ha låtit sätta sorgflor på hatten begaf han sig af med det till svepning bestämda linnet. Anländ till Saint-Lazare begärde han få tala med direktören, och stor var hans obehagliga ölverraskning då han af denne hörde att hans hustru mådde förträlfligt och att han blifvit lurad af en bedragerska. En djurtämjare i en fransk småstad hade nyligen i stadens tidning insatt följande annons: Direktören för Lejonkulan härstädes önskar att en skicklig och tillräckligt modig tandläkare måtte plombera en ihålig tand på lejonet. Direktören ser ej på kostnaden, ty lejonet klagar mycket öfver sina Tidanden