tillika med er, säga att han skulle resa till Frankfurt med tåget I ettermiddag. Den unga damen bibehöll sin tystnad. — Ni kommer ihåg, sröken, då jag frågade efter hans biljett. Helen teg forttarande. — Sade han er ingenting om sig sjelf eller hvart han begaf sig — under det han samtalade med er, såsom det understundom händer, då främlingar resa tillsammans? fortfor mannen nyfiket, under det han väntade på svar. — Nej, genmälte Helen, han sade ingenting. — Såg fröken hvilken väg han tog? frågade konduktören vidare. Fruntimret skakade åter på hufvudet. — Hm! hm! yttrade mannen, om jag blott hade genast gått till kontoret, skulle karlen ej ha kunnat undslippa mig och icke belöningen heller. Men jag vet huru han är klädd och skulle kunna igenkänna hans röda skägg ibland en aldrig så stor samling pack. Han skall således icke undslippa. Helen Boyne hade i ungefär femton minuter sutit och tänkt på hundra olika saker, som stodo i förbindelse med hennes besynnerlige reskamrat, då den ena dörren efter den andra började att tillstängas till vagnarne; just