— Ilvilket besynnerligt insall var detta? frågade hon sig sjelt, i det hon tog upp sin bok och försökte läsa, för att så något annat töremål att hvila blickarne på än sin reskamrat. Uvarföre skulle han önska att bli befriad från hvartenda hårstrå och det på en tid af året, då snön ligger djup på marken och frosten glimmar på hvarje fönsterruta. Ivarföre skulle han dessutom tvinga henne att klippa af det, då han i Cassel kunnat låta verkställa detta af lämplig person? Nej! Denna gåta kunde ej förklaras genom annat än vansinne — någon vild plötslig nyck som den förvirrade varelsen icke förmått motstå. Men flickaus drömmerier upphörde snart då mannen, i det han öppnade fönstret och kastade ut hårlockarne, yttrade: — För hvem i all verlden tager ni mig, min fröken. Helen Boyne blef så förvånad öfver den ganska märkbara klokhet som nu låg i mannens ton, att hon spratt till, liksom någon annan tilltalat henne. Utan att taga ögonen från boken yttrade hon: — Tyskar bruka säga, att blott engelsmän ochi galningar här i landet resa i första klassens vagnar. — Såå! svarade mannen i det han till