5 2 lugn, att hon åter började föra saxen så hastigt hon kunde, på det att hon desto förr skulle ha slutat. Det dröjde icke länge innan bon klippt karlens häfvud lika nära som en sästningsånges. — Ah! det är förträfligt! utropade han hastigt i det han med handen for öfver sin runda skalle. hvilken nu ej var olika ett stort kägelklot. Hana drog derpå den lilla spegeln upp ur nattsäcken och betraktade sig i densamma. — Donnerwetter! utropade han med ett groft skratt, jag skulle icke ha känt igen mig sjelf om jag sått se mig, Betrakta mig flicka, tillade han, i det han fattade Helen vid händerna och drog henne mot sig. Skulle ni kunna föreställa er att jag är samma person, som för några timmar sedan steg in här i vagnen. — Nej, min herre, svarade flickan, men vände åter bort hufvudet så fort som möjligt, ty ryslig såsom personen förut förefallit henne, såg han nu ännu mera frånstötande ut än någonsin, ty hans hår var så ljust, att hufvudet syntes vara alldeles skalligt och hade mera likhet med en dödskalle än med ett lefvande hufvud, medan de afbrutna svarta tänderna eller rättare tandfragmenterna, hvilka förut varit dolda af mustascherna, nu riktigt otäckt tydligt visade sig hvarje gång han grinade.