maj gift sig med sin kusin, prinsessan Isabell; af Orleans, en dotter till hertigen af Montpen sier. Vigseln egde rum i England, i det ka tolska kapellet i Kingston-on-Thames, och för rättades af den katolske biskopen för South wark. Högtidligheten öfvervars at Österrikes Preussens, Spaniens, Italiens, Portugals och Belgiens gesandter. Efter vigseln mottog de nyförmälta paret i Claremont ett besök a prinsen och prinsessan af Wales. Uti Italien vidtages stora förberedlser til firandet af landets grundlagsfest. Italienarne vilja visa verlden, heter det i ett bref derifrån, att det, i trots af allt förtal och alla angrepp, är allvar med deras fäderneslands enhet, och att de under inga vilkor vilja uppgitva, hvad de vunnit. Konungen tänker att för sin del gifva festen en ökad glans derigenom, att han utnämner tvenne af den italienska armåens mest förtjenta män till fältmarskalker, en värdighet som icke på många år tilldelats någon italiensk officer. Kommunalbestyrelsen i Turin skall utfärda ett manifest till innevånarne, hvari dessa uppmanas deltaga i festen, på det att det må kanna bli klart, att hela folket utan afseende på ståndsskiljnad med lif och själ ansluter sig till tanken om fäderneslandets enhet. . oo Det är i grunden ej underligt, om italienska nationen med största hänförelse öfverlemnar sig åt firandet at denna fest. Framför oss ligger ett intressant bref från Turin, dateradt d. 26 maj, hvari kastas följande öfverblick på Italiens utveckling under senare åren : I Turin har man så brådt med att se konungarikets organisation helt och hållet fulländad, att man, i betraktande af hvad som ännu återstår att göra, egnar föga uppmärksamhet åt allt hvad som redan gjorts. Man märker bäst i landsorten de verkliga framstegen. Jag har nyss återkommit från en utflykt till Livorno, Pisa, Florens och Orbitello på den nya jernväg, som utmynnar helt nära det romerska territoriet. Intrycket af färden vill jag här meddela dig: Längs hela vägen ser man, att Italiens enhet varit måhända enda vilkoret för dessa gamla inslumrade städers återuppvaknande. De äro alla åter sådana som de voro under sin välmakts dagar, då de, ännu sina egna herrar, ej abdikerat under de små tyrannier, som sedan försoffade dem genom isoleringen. Pisa är äterfördt till den tid, då det ännu icko fallit under slorentinarnes ok; Florens till den tid, då det ännu icke undergått skammen af de sista Mediccernas regering. De, som ej på tio år sett Florens, skola nu finna det mycket förändradt: dess gamla historiska monumenter, som lemnats ofullbordade sedan friheten förlorades, äro fullständigade och restaurerade, nya gator ha öppnats, hus, palatser uppföras. Lönerna ha stigit, handeln har rönt en märkvärdig framgång och befolkningen ökas. Men hvad som i närvarande stund mest intresserar florentinarne, det är det snara fullbordandet af jernvägen till Porretta, hvilken skall förenas med Bologna. Denna förbindelse skall materielt förverkliga Italiens geografiska enhet, ty den gren af Apenninerna, som skiljer Po-dalen och halföns vestra slätter åt, har länge orsakat dessa herrliga landsdelars isolering ifrån hvarandra. Man är i Florens öfvertygad om, att storhertigens. regering aldrig skulle låtit denna förbindelseled mellan hans stater och de eldfångda innevånarne i Romagnan komma till stånd. Svårigheterna för Apenninernas genomborrande voro åtminstone så stora, att detta mer än romerska verk skulle länge sätts vänta på, om icke enhetsfebern funnis. En annan materiel verkan af sammansmältningen: Florens, som ej har tillräckligt med drickbart vatten, tänker leda inom sina murar Renoflodens vatten, hvars fåra afledts från sin riktning mot Adriatiska Hafvet och genom Pracchiatunneln förts till Arno. Mellan provinser kan detta medgifvande i afseende på rinnande vatten anordnas; regeringar emellan skulle man ej ens kunnat tänka derpå. De arbeten, som Livorno aldrig förr kunnat erhålla för sin. hamn, utföras snabbt. Livorno är ändpunkten för Maremmarlinien, af hvilken prins Amadeus nyligen invigt stambanan från Follonica till Orbitello, en bana, som skall återgifva lif åt dessa ohelsosamma och ouppodlade trakter, dit det skall bli möjligt att nu locka arbetare och kapitaler. Framgent skall denna dödens mark angripas på alla punkter och genom ångplogen återgifvas åt produktionen. Bomullen skall bli den förnämsta agenten för förändringen i Maremma. Den har lyckats der och den vinst, den gifver åt odlarne, är ansenlig. Sjelfva Pisa, som man trodde vara nära nog dödt, lefver åter upp. Man ser der en rörelse, som ej existerade för några år sedan. Det skall bli medelpunkten för trenne jernvägar: den ena gående mot Spezzia och Genua på ena sidan och till Parma på den andra; den andra gående till Empoli och Siena i riktning mot Rom, almamater; den tredje förenar nu genom Pistoja Pisa med Florens och inom kort med Pos vattenmassa och dalgång. Hela denna verksamhet i byggnadsföretag och allmänna arbeten blandar sig så mycket med det kommunala lifvet och den egentliga politiska rörelsen, att man ej tänker sig det ena utan det andra. De allmänna och enskilda angelägenheterna, de stora och små intressena sammangjuta sig med hvarandra, korsa hvarandra på alla håll och mångdubblas, genom att finna en bredare och friare bana. De forna söndringarne ha tillochmed, materielt taget, blifvit omöjligheter. Vid den glädjande anblick, som hela denna tafla af rörlighet, lif, utveckling och framitskridande företer, måste man röna dubbel harm af att se, huru det annars så fredliga skådespelet beskuggas af de från Kyrkostaten fortfarande utströmmande bourbonska röfvarebanden, nu till det mesta bestående af spanorer. När skall Italien en gång i detta hänseende få ro och förstörelseandarne utdrifvas ir sitt näste?