är tvungen att beskydda. Orsakerna till tvisten hafva under någon tid ökats och dessa småtvister, som föregå en brytning, hafva blifvit allt tätare, dock kunde ingen tro, att det skulle skrida till sådana våldsamma handlingar som timat. Men rättslösheten är nu allmän i verlden, den starkare kastar sig med största godtycklighet öfver den svagare. Peru är svagt, Spanien eröfringslystet och sörmätet, och Chincha-öarne värderika samt lätt utsatta för en fientlig flotta. I sistlidne mars månad anlände en spansk tjensteman till Lima. Han kallade sig Don Busebio Salazar y Mazaredo. Han förklarade sig vara sändebud från drottningen af Spanien till republiken Peru och aflemnade sina kreditiver. I dessa benämndes han Särskild utomordentlig kommissarie från Hennes Katolska Majestät. Denna titel, som erinrade om tiderna för landets beroende af Spanien som koloni, var beräknad att reta peruvianarne, isynnerhet som deras regering åtskilliga gånger förut försökt, men utan framgång, att öppna diplomatisk förbindelse med Spanien. Men som detta förklarades vara en särskild beskickning, sväljde man förtreten i afseende på titeln och sennor Ribeyro lät underrätta Salazar, att han skulle emottaga honom. Salazar svarade d. 12 april i en mycket premptorisk ton med att göra peruvianska regeringen förebråelser, derföre att hon ville upptaga ett lån å 70,000,000 dollars, hvilka, påstod han, blott kunde vara ämnade att gifva Peru medel att uppresa sig emot Spaniens lagenliga fordringar. Om, tillade kommissarien, excesser emot spaniorerna skulle föröfvas, skola Spaniens repressalier bli snabba, kraftiga och af görande, ty det moderna Spanien är fast beslutet, att icke tillåta sina söner förtrampas eller sin flagga hånas!. Detta svar hade ej väl blifvit afsändt, förrän en stark spansk eskader, som någon tid förut kommit till Callao och gästfritt emottagits af befolkningen, begaf gig till Chincha öarne, dit den anlände d. 14 april. Spanske amiralen Pinzon befallde den peruvianske guvernören att taga ned den nationala flaggan och hissa den spanska, under hotelse att öppna elden mot öarne, om han ej åtlyddes. Guvernören lydde under protest; öarne besattes, det peruvianska skeppet Icueque togs och alla regeringens tjenstemän fängslades, för att behållas som gisslan. Denna handling, föröfvad utan någon förutgången krigsförklaring, är oförsvarlig. Detta insågo troligen äfven såväl amiralen som kommissarien, hvarföre de gemensamt utfärdade ett slags förklaring, hvari säges, att Spaniens hittills försonliga politik ej längre kan iakttagas; att det är Perus eget fel att Hennes Katolska M:ts regering ej erkänt dess oberoende; att, eftersom det blifvit nödvändigt att f skrida till fientligheter och blockaden af en eller flera hamnar troligen skulle föranleda blodsutgjutelse och förstöring af främlingars egendom, det varit bäst att begagna andra tvångsmedel; då Chinchaöarne af regeringen betecknats som ett sactori eller en Åfinansiel inrättning, och alldenstund besittningen af dem kunde tagas af spaniorerna med samma rätt som England erkände, då det återställde öarne Fernando Po, Azmolon och Coserco — så hade amiralen och kommissarien beslutat sätta sig i besittning af Chinchaöarne och alla krigsfartyg, som kunde resa något hinder mot denna occupation. För att tillfredsställa de främmande makterna, förklarade man, att den på öarne befintliga guano skall tjena som säkerhet för de summor, som af främmande undersåter försträckts Peru. Underrättelsen härom emottogs naturl. med största harm i Lima. Den peruvianska ministern utfärdade en häftig protest till amiralen; presidenten vädjade genast till befolkningen; kongressen bemyndigade honom, att upptaga ett lån å 50,000,000 dollars samt bka armen med 20,000 man och flottan med 20 fartyg. Det vore dock väl, i den allmänna rättskänslans namn, om denna nya fråga blefve i tid bilagd och spanska regeringen lyssnade till den allmänna rättens fordringar. Man kränker ej ostraffadt en fri nation, allra minst om den är den svagare och står på sanningens grund. Äfven denna förveckling är emellertid betecknande för det febersjuka tillstånd, hvari vårt tidehvarf sig befinner. Öfvermaktens röda hane galer gällt — bebådar han, att nya förhållanden måste inträda? Liksom hvarje ordentlig privatman omsorgsfullt sköter sin inventariebok och vid hvarje års slut tillser, huru affärerna stå, för att han skall kunna beräkna sin egen soliditet — för äfven hvar nation sin stora hushållsbok. England har i dessa dagar inventerat sitt qvartal, och då blicken öfverallt i verlden möter oreda och elände, är det af ett visst intresse, att här se ettlands stigande välstånd, ett intresse som dock skulle bli ännu mera ökadt, om man med bestämdhet visste, att detta materiela välstånd icke skall med egoismens slagg förqväfva hvarje högre och ädlare känsla. Pn 4 4 O J ling AA