skulle afgifvas på det surstliga representationsförslaget. Ett stormigt uppträde följde. Soldater och poliser blandade sig deri. Statsstrecket bragtes till utförande. Flera på förhand utarbetade proklamationer från fursten kringspredos genast. N:o 1 utgjordes af den proklamation vi redan förut in extenso meddelat och hvari nödvändigheten af böndernas berättigade anspråks tillfredsställande påpekas. N:o 2 var ett af ministeren kontrasigneradt dekret, hvari fursten förklarade kammaren upplöst, och förordnade, att en allmän omröstning, i hvilken hvarje rumenisk man som uppnått 25 års ålder fick deltaga, skulle utföras från d. 22 till 26 maj, för att afgöra om representationsreformens öde. N:o 3 var ett dekret, som tillsvidare upphäfde några at bestämmelserna i presslagen och satte pressen under censur och varning. I N:o 4 uppmanade inrikesministern, som fruktade ett upplopp på grund af kammarens upplösning, allmänheten till iakttagande af lugn och ordning. N:o 5 utgöres af en ny grundlag efter franskt mönster. Den tillfrågade befolkningen har, som vi veta, med ofantlig pluralitet ratificerat statsstrecket. Frågan sir nu, om garantimakterna skola blanda sig häri eller icke. Alldenstund det redan är en fait accompli, understödd af folket och utan att hafva ledt till några oroligheter af allvarligare art, tros garantimakterna skola skänka tystnadens bifall åt statsstrecket, genom hvilket en till utseendet lycklig grund lagts, hvarå ett nytt uppåt sträfvande samfund skall byggas, det der kommer att genom sin egen attraktionskraft bli kärnan till de statsbildningar, som äro under beredning i dessa trakter, och der skola bli bästa skyddsgördeln mot det sig utbredande Ryssland. senare Post. Underrättelserna från Rom äro verkligen allvarsamma. Times korresp. i den eviga staden, hvilken väl kan anses ganska pålitlig, yttrar bl. a.: .Fastän man under sista halfåret ansträngt sig ifrigt, för att skildra påfven som rask i allmänhetens ögon och hålla verlden i okunnighet om hans verkliga tillstånd, är det likväl klart, att hans slut ej kan vara långt borta. H. H. tyckes vara af samma åsigt, ty det har ej förflutit många veckor och dagar, sedan han besökte den grafplats, som anordnats åt honom enl. hans egen önskan i kyrkan Santa Maria Maggiore. För närvarande är man i högsta grad orolig, och en bulla säges ha blifvit utfärdad, hvilken sanktionerar sammankallandet af de kardinaler, som nu finnas i Rom, för att välja Pius IX:s efterträdare. Kardinal Guidi synes vara den mest gynnade; det är dock omöjligt att säga, på hvem valet eller kallelsen skall falla, då den påfl. stolen blir ledig. I ordningens intresse vore det kanske önskligt, att valet genast egde rum, emedan en mollantid af ovisshet skall föranleda politiska agitationer, hvilka skola vara gagnlösa under närvaron af en främmande armå. Det ges emellertid åtskilliga, som betvifla, att man skall uppfylla päfvens önskan. Både lag och häfd föreskrifva, att nio dagar skola åtgå mellan påfvens död och konklavens sammanträdande, för att de frånvarande medlemmarne skola 2 tid infinna sig. II. H. fruktar emellertid inre oroligheter och önskar möjligen äfven, att valet skall företagas af dem, som varit underkastade hans mera omedelbara inflytande och känna alla hans hemliga tankar. Hvad de inre oroligheterna angår, tror jag icke, att det finnes någon synnerlig utsigt till sådana. Jag vet, att det en gång blef beslutadt, att man skulle förhålla sig fullkomligt passiv, och det högsta de liberala kunna eller skola göra, torde vara en tyst demonstration, fastän en sådan skulle vara förenad med stor personlig fara. Under sådana omständigheter skulle endast fransmännen kunna skydda dem mot de påfliga soldaternas raseri. Men sransmännen skulle sjelfva vara de första att undertrycka hvarje tumult. General Montebello har redan uppgjort sin plan och skall otvifvelaktigt handla med största kraft. Portarne skola bli besatta, och man skall ej draga i betänkande att använda någon åtgärd, som kan anses nödvändig för ordningens återupprättande. Hvilka mått och steg som än kunna följa af påfvens död, finnes det dock ett som synes oundvikligt för alla opartiska, nemligen bourbonernas förjagande. vad angår en förändring i afscende på påfvens dubbla suveränitet, är jag icke nog sanguinisk att vänta någon sådan, fastän det är omöjligt, att sakernas närvarande tillstånd kan fortfara, under hvilket, hvad såväl de franska som påfliga myndigheterna angår, det är omöjligt att vakta gränsen; så att de sjelfva erkänna en stor förändring vara nödvändig. Om påfvens verldsliga makt för de romersk-katolska fördomarnes och såfängans skull ännu skall någon tid bibehållas, bör