Våra läsare ha gång efter annan sett referater om ett statsstreck i Rumenien, om en allmän omröstning derstädes etc. Händelsen har väckt den största uppmärksamhet hos hrr politici, emedan man uti den spårar trådändan till en hel härfva af likartade förhållandens successiva inträffande äfven annorstädes. Då dessutom saken är redan i och för sig af stort intresse, vilja vi här i korthet kasta en öfverblick på de senaste årens historia om Rumenien, hvarigenom läsaren lättare skall sätta sig in i hvad som försiggår uti denna sydöstra vrå af Europa. Pariserfördraget af d. 30 mars 1856 bestämde i sina art. 22—29, att furstendömena Walachiet och Moldau liksom Serbien skulle behålla sina frioch rättigheter under Portens öfverherrskap och med gemensam garanti at de i fördraget deltagande makterna, nemligen sjelfständig och national förvaltning, frihet i religion, lagstiftning, handel och sjöfart. Det var uttryckligen bestämdt, att ingen at de garanterande makterna skulle få enskilt och uteslutande utöfva beskyddarerätten. I maj 1858 sammanträdde makterna i Paris till nya konferenser, för att ordna organisationen af de båda furstendömena, och bragte d. 19 aug. till stånd ett statsfördrag, som i detalj utarbetade den i 1856 års pariserfördrag först allmänt uppställda principen och sålunda skapade en formlig konstitution för de förenade furstendömena Moldau och Walachiet. Enl. densamma tillhörde öfverherrskapet fortsarande sultanen, dock skulle Porten ej få blanda sig i de båda ländernas inre förvaltning. Ivartdera furstendömet skulle erhålla en hospodar och en genom val bildad nationalförsamling; en i Fokschani nedsatt centralkomite skulle vara gemensam för båda. En hvar af de båda hospodarerna skulle enl. art. 10 at de resp. nationalförsamlingarne utväljas på lifstid. D. 17 jan. 1859 skred den moldaniska församlingen till valet; det föll på öfversten Johan Alexander Couza. Denne man tillhörde icke landets högadel, som hittills ensam haft tillträde till hospodaratet, utan härstammade från en liten bojar-familj, hvars förhoppningar aldrig kunnat höja sig till statens högsta äreställe. Hans far var Wornik, d. v. s. exekutiv tjensteman. Han erhöll sin bildning i en skola i Bucharest, kom derifrån till kadettakademien i Potsdam och sedan till universitetet i Minchen, der han lade sig på de juridiska studierna. Sedan han vistats någon tidi Paris, återvände han hem och trädde i statens tjenst. Han blef snart ståthållare i Galacz och afdelningsdirektör i inrikesministeriet. Är 1848 blef han, då ryssarne inryckte ifurstendömet, fängslad, emedan han anslöt sig till det patriotiska partiet. Han lyckades undkomma och öfver Wien fly till Konstantinopel. Efter ryssarnes aftåg återvände han till Bucharest, ingick i armen och avancerade till öfverste. Efter Krimkriget framträdde han som en af ledarne för unionspartiet, blef 1857 medlem af divanen ad hoc, 1858 andre hetman under general Georg Ghika och, efter Bogorides utträde, krigsminister. I Jassy hade unionspartiet valt denne man till hospodar för Moldau. D. 5. febr. valde äfven walachiska församlingen i Bucharest Couza till hospodar, så att båda hospodaraten blefvo förenade i en person, hvilket godkändes af garantimakterna genom konferensbeslut af d. 6 sept. 1859, ehuru Porten fasthöll vid principen om de båda furstendömenas åtskiljdhet och utdelade tvenne särskilda hospodarfirmaner till furst Johan I. I okt. 1861 utverkade dock fursten till slut, att åtskiljdheten för hans lifstid upphäfdes samt Moldau och Walachiets förening under den nu regerande fursten tormligen erkändes. På så sätt kunde derföre furstendömet Rumenien proklameras i Bucharest och Jassy d. 23 dec. 1861. D. 5 febr. 1862 öppnade den förenade rumeniska kammaren sin första session. D. 25 dec. 1863 antog den rumeniska kammaren med 97 röster mot 3 ministerens förslag, att förklara samtliga klostergodsen för statens egendom och med en kontant ersättning tillfredsställa presterskapet. Hela nationen jublade. Garantimakterna ha ännu icke kunnat enas om, huru de skola upptaga denna åtgärd, om de böra intervenera eller icke. Frågan om bonde-emancipationen har länge stått på tapeten i Rumenien och utgjort ett jäsningsämne mellan godsegarne (bojarerna) och bönderna. Tvenne gånger ha försök gjorts att åstadkomma ett arrangement, men 1848 bragtes programmet ej till utförande, och 1856 vägrade pariserkongressen, att befatta sig med bondefrågan. Då förklarade furst Couza vid sitt tillträde till regeringen, att han skulle lösa frågan, göra egendomsrätten tri och förhjelpa arbetarne till en bättre lott. Trogen sitt löfte, lät fursten d. 25 april d. å. framlägga det nya bondelagförslaget. Detsamma tillbakavisades häftigt af bojarpartiet. Furstens regering var beredd derpå. Nu måste ett statsstreck inträffa. D. 28 april följde i kammaren framläggandet af en vallag med allmän