männa meningen godkänd och stor id — städse oafvisligare, eller om detta jägtande efter förvecklingar härleder sig af önskan, att borttaga intresset från en angelägenhet, hvilken fordrar aktiv handling, torde ännu icke kunna bestämmas. Men det vill synas som att den senare afsigten häri spelar minst lika stor roll som den förra. Så t. ex. tillvällade sig den italienska frågan nästan uteslutande uppmärksamheten, och den allmänna meningen fordrade ständigt mera bestämdt eftergitt å Frankrikes sida för italienarnes önskningar om Rom, då polska frågan kom till utbrott och bemäktigade sig hela Europas uppmärksamhet; det är ännu icke tydligt, hvilken del Frankrike från början hade i denna polska rörelse. Just då den stod främst i förgrun den, kom den danska frågan till utveckling. Det kan ej vara för någon främmande, att Frankrike ej var utan sin stora del i de åtgärder af danska regeringen, som ledde till först exekution och sedan krig. Ty SverigeNorges regering nästan direkte uppmanade den danska till hvad den gjorde, och SverigeNorges förtroliga ställning till Tuilerierna är ju en af allom bekant hemlighet. Välan, danska frågan står i det afgörande skede, då hedern fordrar vestmakternas aktiva uppträdande till den svagares försvar — och nu tränges den orientaliska frågan fram i förgrunden, lifligt underblåst och bearbetad från Frankrike. Härom skulle intet vara att säga, om Frankrike endast i någon af frågorna visat allvar att, gällde det ock kraftiga mått och steg, afgjordt ställa sig på den verkligt hjelpbehöfvandes sida. Men så är det icke, åtminstone icke ännu. Italien är öfverlemnadt åt sig sjelft. Det förstör sina finanser, för att kunna hålla en för sjelfförsvar tillräcklig arm i stridbart skick, under det söndringsnästet Rom hålles besatt och skyddadt af franska trupper. Polen, hvars söners blod förr till sådan ymnighet flutit i Frankrikes krig, öfvergafs på nåd och onåd åt sina barbariska herrskare. Danmark, som äfven har hos Frankrike en fordran, hvilken det eger rättighet att begära skola bli gulden, lemnas nu i öfvermaktens våld för att styckas. Hvad öde, som väntar den uppdykande orientaliska frågan, är ej godt att säga; men den erfarenhet kunna väl folken nu anses ha vunnit, att de ej ens böra lita för tryggt på Frankrikes gloire och vädla instinkter. Man kan emellertid icke utan intresse följa den orientaliska frågan, sådan den nu utvecklar sig i Donaufurstendömena. Ryssland har naturligtvis med harm sett furst Couzas statsstreck, att vädja till en allmän folkomröstning, för att få en liberal vallag antagen, hvilken hans representantkammare, konservativt och obilligt sammansatt som den var, emedan den (tout comme chez nous) lade för mycken makt i de privilegierades händer, vägrat votera. Den nya vallagen står naturligtvis i samband med en friare konstitution, och Rysslands luktorganer tåla lika litet närheten af en sådan der i söder, som Preussen tålte den i de danska hertigdömena och Ryssland och Preussen gemensamt skola en gång tåla den i Sverige-Norge. Såväl Ryssland som Österrike hålla derföre nu ansenliga truppmassor i beredskap för att stäfja frihetslusten hos furst Couza och hans folk. Men något skenbart skäl till intervention måste hafvas till hands, och de båda despotiska makterna ha utletat af bestämmelserna uti pariserfreden d. 30 mars 1856 ett dylikt skäl, mot hvilket den franska pressen dock nui skarpa ordalag protesterar. Artikeln 27 i pariserfördraget lyder neml. sålunda: Om Donaufurstendömenas inre lugn hotas eller komprometteras, skall Porten ölverenskomma med de andra makterna om de åtgärder, som böra vidtagas för den lagliga ordningens upprätthållande eller återställande. En beväpnad intervention skall icke kunna ega rum utan förutgången öfverenskommelse mellan dessa makter. Med bortkastande at denna sista punkt, förklarar Ryssland nu det inre lugnet i Donaufurstendömena hotadt, samlar stora truppmassor vid deras gränser och bereder sig till väpnadt infall. Få nu se. om Frankrike skall