tral hamn, der tyska förbundet ej sår dana sig en flotta, men tiden kan gifva en lämplig förevänning till många slags intriger, hvilka skola kränka dessa vilkor, isynnerhet som England ju icke går i något krig och Frankrike har ryggmärgslidande liksom dess herrskare. Dessutom har man ju Eckernförde i Sydslesvig att tillgå. Det kan synas underligt, att man äfven från liberal ståndpunkt vill, såsom här är fallet, uppresa sig mot en tillämpning af den allmänna folkomröstningen, hvilken alltid måste bli gagnelig för nationalitetsprincipens genomförande i stort. Men bästa beviset att man kan med skäl frukta denna omröstningsprincips ullämpning vid flera tilliällen är, att den här just är ett medel i reaktionens händer att undertrycka friheten och sjeltständigheten, samt låta ett i politiskt hänseende så domnadt folk som det stora tyska uppsluka ett mindre, på den politiska frihetens bana raskt framåtskridande folk. Det är en ny bekräftelse att råheten för en tid åter utbredt sig öfver våra europeiska förhållanden, då den stärkares vilja blir rätt och en lag tör den svagare. Hvem kan väl inbilla sig, att den dansktyska tvisten är löst med denna kompromiss? Tvistegränsen är blott framflyttad längre mot norr, den ene parten har endast blifvit mera oförskämd och pockande och fått svart på hvitt på att han haft rätt, under det den andre parten i vigtig mån försvagats såväl till sin fysiska som moraliska kratt, det senare genom den helt naturliga nedstämdhet som mäste följa derat, att han ser sig ensam och ötvergitven. Det säges vara de neutrala makternas löfte, att söka göra delningen så förmänlig för Danmark som möjligt. Lyckligtvis ha de danska representanterna ej nappat på denna krok, ty om än hr Russell föreslår Husum-Slien-linien med staden Schleswig som gräns, eller hufvudsakligen Dannevirkesträckan, skola tyskarne ej låta sig dermed nöja, utan, tack vare augustenborgaren och den slesvigholsteinska agitationen, fordra minst gränsliniens dragande från Flensborg till vestra kusten — och England går ej i krig, Frankrike har ryggmärgslidande, och Tyskland skall få sin vilja fram. Hvar nu gränsen än må dragas, är det dock säkert, att den tyska agitationen skall fördubbla sina sträfvanden äfven i den öfra delen at Slesvig, att inflyttande tyskar efter ett sekel eller så skola göra anspråk på att skiljas från Danmark och in optima forma nya delningsförslag väckas. Det är precedensfallet som är så farligt, det är sanktionerandet af satsen om det större och starkare folkets rätt att sluka det mindre, som innebär så stora vådor och det är emot detta ej allenast vi Nordens innevånare, utan äfven hvarje folk, det der icke tillhör en absolutistisk militärstat, måste på det bestämdaste protestera. Hvarje mindre folks egen säkerhet, dess existens beror at den satsens fortfarande tillvaro i den allmänna folkrättens lagbok, att om en öfvermakt vill kränka en mindre stat, det är alla de öfriga makternas pligt att erkänna sin solidaritet med denna senare och försvara dess rätt. Asidosätter man denna sats, förbereder man i sjeltva verket våldsamma slitningar och omfattande revolutionära omstörtningar. Öfvermakten och despotismen kunna ej för alltid tvinga frihetskänslan att böja sig under oket. Lätom oss hoppas, att om än ölvermakter skulle i denna sak, som så nära berör oss sjelfva, för en tid flyta ofvanpå, sanningen dock må snarast möjligt träda fram och med sitt ljus upplysa det rätta förhållandet. Danmarks rätt vill man kränka, men Danmarks rätt skall gå segrande fram till sist. Må dock hemsökelserna och prötningarne ej bli för stora! II. M. Konungen har enl. hit ingånget telegram, i går afrest från Kristiania till Gardemoen, hvarifrån återresan skulle ske nästk. Lördag eller Söndag. Hertigen af Östergötland har igår ombord på norska ångfartyget Cler jemte ångkanonbåtsflottiljen gått till sjös srån Hakefjord. Flottiljen lärer under några dagar komma att kryssa i Nordsjön för att derunder söretaga skjutöfningar. För närvarande qvarligga på Hakefjorden endast Stockholm, Thor och Ridaros. Generaldirektör Brändström, chef för elektriska telegrafverket, anlände i törgår till staden och afreste i går till Trollhättan och!: