bergs logis i Fredriksstad anträffats ett prestbetyg utfärdadt af en prost vid namn Delin, hvilket äfvenledes lärer befunnits falskt. Då norrmännen emellertid icke kunde öfverbevisa W. om den stöld för hvilken han var anklagad funno de sig icke befogade taga i tu med honom för förfalskningarnes skull, utan sände honom tillbaka till Sverige på fångskjuts och väl förvarad i black och handklofvar. I går var W. inställd från cellfängelset i poliskammaren. Mannens utseende var ingalunda intagandr. Naturen hade, oberäknadt det röda håret som den frikostigt bestått honom, äfven roat sig med att draga hans mun på sned mot venstra örat, och vi tro nästan att äfven venstra ögat fått en något otillbörlig vridning. Huru som helst, visade sig karlen, åtminetone till en början, ega en viss sanningskärlek, så till vida, som han öppet medgaf att han varit straffad för tvenne resor stöld. Dessa båda obehag hade händt honom inom Elssborg-län. — Har du aldrig varit ute för något här i staden? frågade honom polismästaren. — Joo, svarade W. tvekande, men det för längesedan. — Hvarom handlade det? — Ah, svarade W. och dröjde på hvart ord, om om ... falska pe...engar. Ehuru det således syntes att W. var temligen hemma i dylika konster, besvarade han med ett särdeles fräckt nekande polismästarens fråga om han förfalskat det betyg af glasmästare Hallström som fanns i vandringsboken. — Dender boken har jag aldrig sett förr, tillade han tvärsäkert. — Men det står ju ditt namn i den, och ingen kan väl ha gifvit sig till att skrifva en vandringsbok åt dig utan att de vetat om det? — Det der känner jag icke till. Boken tillhör mig icke, utan det är nog blott ett påhitt af norrmännen. — Och det falska prestbeviset som de funnit i ditt logis i Frederikstad. — Det är också blott ett pahitt i Norge. Vid efterseende i vandringsboken befanns det näst före Hallströmska betyget stående vara ett som blilvit undertecknadt af glasmästaren Ekelund i Kongelf. Denne uppgaf Wennerberg vara sin morbror, men det upplystes att Ekelund äfvenledes var död, och det till på köpet för många herrans år sedan. Wennerbergs nekande, huru oförskämdt det än var, befanns dock utgöra en god taktik. Då han nemligen förnekade uppgifterna från Norge och intet bevis fanns på att han inom landet sökt begagna de falska betygen, kunde nemligen poliskammaren ej befatta sig med angifvelsen som ej stöddes på några bevis, utan öfverlemnade honom till kgs befhde för att med honom vidtaga den behandling hvartill omständigheterna kunna föranleda. — Läsaren torde erinra sig från Lördagsnumret, att tre personer från Landa socken i Fjäre härad, torparen Olaus Bengtsson jemte hustru och son, i Thorsdags blefvo häktade såsom skäligen misstänkta att ha föröfvat en stöld af garn från bonden Bengt Andreasson i Lunneby socken, Marks härad, hvilken stöld samma Thorsdag blifvit anmäld i poliskammaren. Då Bengt Andreasson emellertid i Måndags infann sig för att taga det anhållna garnet i betraktande, befanns att detsamma icke var honom tillhörigt. Deremot anlände i går på morgonen trenne hyggliga bondgummor från Släps socken i Fjäre härad, hustru Catharina Wennerbeck, hustru Johanna Maria Olsson och Anna Britta Andersson, alla tre grannar, hvilka äfvenledes blifvit bestulna på garn, och detta just natten före Thorsdagen, då familjen härstädes greps. De igenkände på hemliga märken, hvarmed de försett hvar ooh en inre härfva, garnet såsom dem frånstulet. Sedan emellertid en hvar utaf hustrurna fått sitt, besanns det att något garn blef öfver. Detta upplystes af hustrurna tillhöra en fjerde person i Släps socken, Johannes Pettersson i Kyrkebyn. Hustru Olsson igenkände äfvenledes de näsdukar som anträffats i det hyggliga sällskapets ego såsom sina. De hade blifvit henne frånstulna på samma gång som garnet. Dock fattades det en näsduk, äfvensom tvenne linnen, som kommit bort vid samma tillfälle. Olaus Bengtssons dotter, som var vid förhöret närvarande, förnekade att hon, såsom modren förut uppgifvit, rådde om näsdukarne.! Sedan detta allt blifvit upplyst inkallades de anklagade, hvilka ännu ej hade aning om att man funnit egare till de varor de utbjudit. — Du vidhåller, kan jag tro, att du sjelf spunnit allt detder garnet, yttrar polismästaren till kärringen, hvilken vid förra förhöret visat sig såsom själen i familjen. — Ja, jag har spunnit det under hela vintern, förklarar den gamla, som med sitt skrynkliga, gemena ansigte, med de ännu klara men elaka ögonen och de tunna läpparne, emellan hvilka de söndriga tänderna titjade fram, likt ruinerna efter en nedbränd bondby, passande särdeles väl för fångdrägten. — Allt, allt det der är mitt! tillägger hon och pekar på garnet. — Har icke din man reda på att du spunnit garnet? Han säger så åtminstone. — Nej, han arbetar för sig och jag för mig. Jag har lagt ned mitt garn i kistorna så snart jag fått det färdigt. För öfrigt har jag haft hjelp af kaffekärringar, som sutit hemma och spunnit åt mig. — Men deder näsdukarne, hur sade du att du kommit åt dem? — Jo, dem har jag samlat ihop på det sätt, att då skojare tagit nattqvarter hemma, så ha de gifvit mig en näsduk allt då och då. Det är skamligt att tala om det, men nu säger jag rena sanningen. — Näsdukarne äro således icke din dotters? — Joo ...kanske ett: par. Men jag har samlat dem för henne. Hon skulle något ha af mig tyckte jag. — Du har icke stulit ett par linnen på samma gång som näsdukarne? — Stulit! Nej, långt derifrån! Garn, näsdukar, linnen, allt är mitt! — Skicka ned i cellfängelset efter de linnesaker hon var klädd i, då hon häktades, befallde polismästaren en poliskonstapel. Denne återkom efter en stund med tvenne linnen och en näsduk. — Åh! se mina lintyg och min näsduk! utropade bondhustrun förtjust. Nu uppstod en dialog emellan bondhustrun och den häktade, hvarvid, efter vanligheten då qvinnfolk äro inför rätta, båda talade på en gång. Referenten tyckte sig dock höra, att den anklagade begärde bevis på att hon stulit sakerna, hvilken begäran interfolierades med mycket bestämda förklaringar, att allt, allt vore hennes eget. — Det blir nog ej svårt för dem att bevisa det garnet är deras, yttrade polismästaren. De måtte väl känna igen sina egna linnen och näsdukar. På gar