upptagas, ej blott derpå, att icke nya kontributioner finge utkräfvas. Lord Ellenborough. Det hade träffat sig så, att kontributionen å 650,000 thir pälagts samma dag som konferensen sist hållit möte, neml. d. 9:de. Det syntes honom, att ett dylikt beteende är svektullt, alldenstund man visste, att konferensen skulle sammanträda just den dagen. Man ville försäkra sig em denna summa, hvilken nu tillhör de kontrivutioner, som utskrifvits före vapenhvilans antagande. I går hade konferensen åter sammanträde. De aldrig riktigt tystnade ryktena om en engelsk ministerkris hatva fått ny näring genom en märklig händelse i underhusets sammanträde d. 11:te d:s. Den bekante Baines fordrade, att ett lagförslag, som afser represontationsrättens utvidgning till arbetsklassen, d. v. s.: on nedsättning af census till förmån för arbetare, hvilka bebo lägenheter till en hyra af 6 p. sterl. årligen, skulle öfvergå till andra behandlingen. Förslaget bekämpades af Cave, som var af den mening, att en fragmentarisk reform duger till intet, och att tiden för en radikal reform är inne. Plötsligen tog finansministern Gladstone till ordet, och fastän man visserligen icke kunde vänta, att han såsom en af Manchesterskolans liberalaste och mest. framstående män skulle sluta sig till Cave mot Baines, väckte det likväl allmän förvåning, att höra en medlem af ministören uttala sig för en radikal lösning af frågan. Gladstone förklarade sig bestämdt emot hvarje valcensus, emedan en sådan endast tjenar till att uppdraga demarkationslinier mellan de olika klasserna af statsborgarena, och han framhöll som sin oförgripliga åsigt, att det enda, som lagligen kan beröfva borgarena deras rösträtt, är oduglighet. Whiteside beklagade, att lord Palmerston var frånvarande, emedan denne enl. hans åsigt fyndigt skulle gendrifvit finansministern och gifvit honom tillfredsställande skäl för lagförslagets förkastande. Efter ytterligare angrepp på Gladstones uppträdande, uppmanade han med värma huset att törkasta förslaget. Detta efterkom uppmaningen, fastän flera medlemmar, bland hvilka Bess, lord Fermoy och Watkin, talade till förmån för förslaget: 272 röster uttalade sig emot och 216 röster för öfvergång till andra behandlingen, och regeringen led sålunda ett nederlag, för hvilket hon uteslutande kan tacka Gladstone. Inom öfverhuset föreslog lord Stratheden d. 10 d:s, att huset skulle resolvera, det depeschvexlingen mellan engelska regeringen och kabinettet i Petersburg ännu icke kommit till ett tillfredsställande slut. Lord S. erinrade om grefve Russells bekanta tal i Blairgowrie och anmärkte, att alla väntat, det han skulle i nästa depesch till Ryssland hafva upptagit sin förklaring om, att Ryssland förspillt sin fördragsenliga rätt till Polen, genom att kränka de förpligtelser, det i wienerfördraget åtagit sig i hänsyn till Polen, då deremot innehållet af depeschen af d. 20 okt. underrättat Polen, Frankrike och engelska folket om, att regeringen icke tänker göra något. Lord 8. påpekade, att furst Gortschakoff vid emottagandet af denna depesch uttalat sin glädje ötver den engelska regeringens hofsamma och vänskapliga sinnelag och anmärkt, att de upproriskas sangviniska förhoppningar derigenom skulle afsvalna, samt czaren se sig i stånd att hastigare verkställa sina välvilliga afsigter mot sina polska undersåter; med andra ord: depeschen af d. 20 okt. understödde Rysslands utrotningspolitik. Lord Stratheden frågade derföre, om Englands ära kunde under sådana omständigheter sägas vara häfdad, om parlamentet icke ville nedlägga protest mot det sätt, hvarpå den diplomatiska korrespondensen afslutats. Man bör dessutom väl minnas, att regeringens hållning i den polska frågan väsentligt bidragit till att försvaga alliansen med Frankrike. Grefve Russell svarade, att huset säkerligen skulle liksom han finna, att den föreslagna resolutionen ej kunde vara till någon praktisk nytta. Han anmärkte derefter att de polska insurgenterna ställt sig på en terräng, å hvilken undertecknarne at vienerfördraget omöjligen kunde följa dem. Österrikiska regeringen hade förlidet år upprepade gånger uttalat den önskan, att det ej måtte bli tvingadt till ett krig, både af finansiela och andra skäl. Engelska regeringen kunde ej söra krig, derföre att Polen i motsats till Grekland hvarken gjort ett lyckligt uppror eller insatt en regering, som kunde erkännas och understödjas af Englands, Frankrikes och Österrikes regeringar. Hans åsigter härutinnan hade ej förändrats. Om kejsaren af Ryssand äfven i lugnare tider skulle fortfara att sätta sig öfver alla de förpligtelser, wienerfördraget ålade honom, skulle han dock icke vara berättigad att åberopa nämnda fördrag ill stöd för sin herskarerätt. Han (Russell) ipprepade, hvad han för flera år tillbaka sagt 2 öm ms KK RK RN