rike gjorde alltjemt undanflykter, ville icke afgifva något bestämdt löfte och fördraget var likväl så tydligt, samt medgaf ej något dröjsmål. Men dröjsmål ställde Frankrikes ära på spel (sorl). Om Frankrike ej ville understödja Danmark, måste det säga det rent ut, i stället för att hålla sig tillbaka; det trodde sig först i februari månad kunna antaga förslag, hvilka det afstyrt kort förut. I detFavre derefter ötvergick till konferensen, sade han, att de krigförande parternas ställning mot all rätt bibehålles, ty Jutland är fortfarande besatt och man pålägger det krigskontributioner. I betraktande af en sådan sakernas ställning tillspörjer jag regeringen, om hon vill försvara 1852 års fördrag eller om hon uppgifver det. Politiken måste framträda ur de nyckfulla moln, som nu ombölja den, och Europa erfara på hvilken sida rätten är. Jag erkänner gerna att regeringen befinner sig i stor förlägenhet, men det är hennes egen skuld (lifligt afbrott). Och huru har hon gjort i Italien? (larm). Sedan tal. skarpt nagelfarit med franska regeringens dubbla italienska politik, att först gifva fart åt ett helt folks enhetsoch frihets sträfvanden, men sedan medelbart stänga dessa genom att med Roms occupation upprätthålla ett olidligt påfvedöme, öfvergick han till den mexicanska trågan, hvarefter ministern Rouher tog till ordet. Af ministerns svar är endast ett telegrafiskt sammandrag at den passus deri som berörde dansk-tyska frågan bekant. Han yttrade deri väsentligen, att han med smärta åsett invasionen i hertigdömena; dock sade han sig ej kunna närmare inlåta sig på vissa frågor, alldenstund konferensen nu är församlad. Han ville derföre blott inskränka sig till, att vederlägga dem af Favrees anmärkningar, som afsågo tiden före konferensens sammanträdande. Frankrike vill ej förgripa sig på 1852 års fördrag. Om det gällde dettas upprätthållande, skulle England med lätthet kunnat till sjös tillkämpa sig seger; Frankrike deremot skulle nödgas marschera till Rhen, för att komma till Danmark. Om Frankrike ville för ett dylikt företag utgifva sina penningar, hade det snarare bort rusta för Polen. Men franska regeringens politik är i allmänhet icke någon känslopolitik. Hon sympatiserar med Danmark. Men om en sådan fråga stiger fram till henne, bör en regering, som tänker på sit! lands väl, ej inlåta sig på ett krig förr, är hon uttömt alla medel till fredens upprätthållande. Den kejserl. regeringen har alltid re spekterat 1852 års fördrag och antagit alla de medel, som synts tjenliga för fredens bibehål. lande. Ministern uttalade till slut den för hoppning, att konferensen skulle leda til freden. Konung Georg af Grekland väntades til Corfu d. 6 juni: