(Insändt.) Vårqvåde. (Till en yngling.) Nu farväl I magra fröjder som man köper genom guld. Flyn i bakgrunden för dessa, hvartill Våren, gästfri, huld Inom öppna, vida portar fritt tillträde ger och der Oss i sina armar sluter, oss med lifskraft ny beskär! Yngling! vill du ej förlora högsta vinsten af en vår, Drag på viljans starka fjedrar ut från kammarns qvafva vrår, Att med solglans, ljumma vindar, blomsterdoft och fogelsång Rycka från ditt hjerta maran utaf hvardagslifvets tvång ! Bort med boken! kläm ej själen in i sjuklig fantasi! vårn, den glade skalden, bjuder dig på kärnfrisk poesi. Hör! han stämmer lyran: i sin fulla klang, sitt ljufva larm Snart hon klingar så att hjertat jublar i din unga barm. i Bort med stål och bort med flinta! göre blixten lam den hand Hvilken nu i blod vill släcka ut ett lyckligt hjertas brand! Tråna, paras, älska, njuta nu är lag för all natur; Det är tingens rus af sällhet — blygs att bringa dem derur! Gjut då heldre. blygsamt, sparsamt öfver läppars glöd det blod I naturens källrar jäst till menskohjertats glada mod! Klättra uppför evighetens pelare — de höga berg, Och med vin och vårluftsnektar drick i dina ådror merg! Fatta gladt pokalen! klinga med en själ som dig förstår För den sköne pånyttfödarn, läkaren af själens sårl Häpna för den verld af tankar i hans rike mot dig ler Och anamma girigt hvad han dig i dem för lifvet ger! Manlig fasthet af graniten, nu han smyckar, tag emot; Tankens klarhet tag af källan, sorlande invid din fot; Sinnets renhet af asurens skära slöja öfver dig; i Lust till verksamhet af krypen, krälande uppå din stig! Lofva att du ej vill njuta lifvet fegt — men, våren lik, Gripa in deri med handling, kraftig och på frukter rik, Lär af honom svåra konsten att försköna denna verld, Der du snart för manlig, idrott offra skall din ungdoms flärd, Klinga trofast sen för landet, der du tjusas af hans makt: Gamla, kära svenska landet, äradt, fritt och oförsagdt! Klinga sen för allt hvad deri ädelt tänks och högsinnt görs! Sist för henne, hvilkens namn du ännu blott framhviska törs! Slunga så pokaln i djupet! händern knäpp... i gruset fall För Verkmästarn ofvan solen, som har våren till vasall! Först och sist ditt jubel, stämdt till tacksamhetens lof, bör nå Honom, på hvars starka armar tingen fart och hvila få. B-g-t-m.