dom. Låt dessa hemman nu, som ofta är sallet på våra slättbygder, endast bestå af inrösningsjord, af hvilken egaren vill bilda en enda sammanhängande egofigur. Hvad händer nu? Jo, ett af hemmanen råkar att vara stamrote till ett knekthåll, och detta har sitt läge midt i den tillämnade egofiguren, hvarest således soldattorpet skall hafva sin plats. Skulle hemmanet hafva särskild utmark, så eger visserligen rusteller rotehållaren att, i stöd, af kongl. resol. på krigsbefälets besvär af d. 3 Aug. 1727 jemf. med 12 kap. 6 5 Skiftesstadgan, rättighet att dit förlägga torpet. Men om nu hemmanet, som ofta är fallet, ingen utmark har, huru skall saken då ställas? För att dessa så ofta och med så mycket skäl öfverklagade förhållanden måtte kunna åtminstone delvis undanrödjas, borde det till framtida efterlefnad stadgas, att roteeller rusthållet alltid skulle vara förbundet att uppföra boställshus å sina egor, hvilka soldaten, utom vid särskilda undantagsfall, skulle vara törbunden att bebo. Hvad utmål af boställsjord åter angår, så skulle detta alltid bero af fria öfverenskommelser mellan båda kontrahenterna, men i ett fall, der jord lemnades, der skulle etamroten alltid ega att af utrotarne erhålla full jordlega efter mätismanna ordom. Soldaten skulle dock i allmänhet ej blifva utan jord, ty i våra skogsbygder, der åkerjorden varligtvis ej ligger i ett skifte och der man, med afseende på jordens aflägsenhet och flera andra förhållanden, ej kan sjelt bruka den, der skulle som hittills jord vanligtvis lemnas honom, medan man på slättbygderna i allmänhet skulle föredraga att få saken så ställd som vi här ofvan föreslagit. I detta senare fall skulle soldaten erhålla antingen kontant lön eller ock vissa naturapersedlar, allt beroende på fria öfverenskommelser emellan roteeller rusthållaren och soldaten, och hade kronooch regementsombuden endast att vid rekryteringsmötena tillse att dessa ej bestämdes för lågt. Härmed vore soldaten väl belåten och de rusttjenstskyldige skulle, äfven om lönen aågon gång blefve högre än det belopp, med hvilket den nu vanligtvis utgår, dock i längden vinna otroligt på att vara befriade från alla trakasserier och ledsamheter som nu äro så vanliga och hvilka oftast äro en nödvändig följd at de större soldattorpen. Härmed vore systemet ej i någon mån rubbadt. Soldaten skulle alltid känna sig hafva ett fast hem, och är det känslan häraf, som fäster honom vid fädernejorden, och ej medvetandet af att hafva några tunnlands större areal, som gör detta band fastare. Befriad från skötseln af ett större torp, skulle han hafva tillfälle att antaga arbetsförtjensten, som skulle inbringa honom vida mer än äfven det största torp skulle kunna göra, och då hans mesta arbetstörtjenster komme att erhållas hos ortens jordbrukare, skulle det förädlande inflytande, som detta yrke nästan aldrig förfelar att utöfva på dess idkare, ej heller här förneka sin verksamhet, hvarigenom äfven det andra målet, som den store organisatören haft för ögonen, ej skulle gå törloradt. Om äfven indelningsverket endast i högst ringa mån kan uppfylla det med detsamma åsyftade ändamålet — bildandet af ett kraftigt och omfattande landtförsvar, skulle dock härigenom en stor del af dess olägligheter, såsom skattebörda betraktad, och en ej ringa del af den orättvisa, som nu ligger till grund för sjelfva beskattningsprincipen på så sätt i väsentlig mån vara undanröjde och man skulle lättare lära sig tolerera äfven den gagnlösa institutionen, då man ej mera kände eller såg de mest tryckande och i ögonen fallande oformligheterna af densamma. Stiftarens ena syftemål: att göra det redan i och för sig nog tryckande landtförsvaret till en så mycket som möjligt jemnt fördelad och i möjligaste måtto lindrig skattebörda, skulle på så sätt, åtminstone delvis, vara vunnet. Att institutionen åter numera ej tillfredsställer det allmänna medvetandet om att landet i denna eger ett tillräckligt omfattande försvar, derför torde den rörelse, hvilken nu som bäst genomgår landets vapenföra befolkning, vara ett det mest talande bevis. H. B. . !