mig att söka mig en tjenst, ty jag är ej hemma här i staden utan från Marks härad. Madamen kunde ej motstå detta vadjande till hennes menniskokärlek, Åutan sprang omkring med henne hela eftermiddagen för att skaffa henne tjenst både på Lilla Berget och Qvartettent. Denna uppoffring af Kronsell kunde ej undgå att väcka känslor af tacksamhet hos den okända, som derföre sedermera skänkte henne de hos henne anträffade persedlarne. Berättelsens tråd blef här så invecklad och orden föllo så snabbt från hustru Kronsells läppar, att referenten omöjligen kunde följa men den. Än framställde hon de tvifvel som presenten hos henne framkallade i afscende på persedlarnes ärliga åtkomst, i nästa ögonblick framställde hon huru dessa tvifvel skingrades af hennes hyresvärd, derpå huru hon i ett nytt anfal! af misstroende visade den okända på dörren o. 8. v, — Kan du få reda på dender menniskan, som gaf dig de olycksbringande presenterna? frågade polismåstaren. — Ja den som bara kunde få tag i henne! utbrast hustru Kronsell med starkt eftertryck. — Vet du ej hvad hon heter? — Hon heter... låt mig se... Anna Lena... Andersdotter . .. jaha Anna Lena Andersdotter. — Men hon sade igår att den okända skulle heta Kristina, anmärker målseganden. — Ja det kan göra detsamma, förklarar Kronsell. Hon gick i alla fall fram till portvakterskan på sjukhuset och sade att hon kände hennes mamma. IIUur mår da? frågade hon. Jo bra, svarade portvakterskan. Hur mår din mamma? Jo jag tackar godt. . — Hur gick det med dig för den förra affären? afbröt polismästaren denna historia, hvilken hotade att blifva lika lång som de öfriga. Har du varit före ännu inför domstol? — Det mins jag ej, förklarar Kronsell oskyldigt och lägger hufvudet på sned. — Kommer du ej ihåg den der klädningen. Ack, ja det var sannt, det var en klädning jag hittade! Jo den hade blifvit blåst från torkstrecket. — Och det var du som blåste den, ja, anmärker polismästaren. Emellertid förpassas du nu in på cellfängelset, der du vidare kan öfvertänka dina romaner. — Om bara ett par utaf spanarne kunna få tillsägelsej att efterse den långa! förklarar Kronsell i det hon marscherar af inåt cellfängelset. — Resande skräddaregesällen Törning påropas en stund efter det Kronsell blifvit utledd, och in träder en figur, hvars yttre förråder att han föraktar använda sin konst på sina egna kläder. Rocken var mer än lofligt trasig, pantalongerna likaså; men icke förty såg T. visst icke nedslagen ut. — T. är anklagad för att ha varit full i går, yttrar polismästaren. — Hr polismästare, förklarar T. med ljudelig röst, jag gick in på en krog och köpte mig litet mat och bränvin samt återvände sedan ut för att njuta häraf. Sedan detta var gjordt satte jag mig ned att hvila — vid Keillers, tror jag det heter. Då komma ett par nattväktare fram till mig. Hvem är du? fråga de. En menniska liksom andra, svarar jag. Men det är ej tillåtet att sitta så der, förklarade de, och dermed ryckte de från mig min trogna vandringsstaf, hvilken de kastade bort, drogo mig i rocken, hvilken de refvo sönder, tacka Gud att de icke ryckte sönder mina armar också, kastade mig hit och dit på gatorna o. 8. v. — Men var icke T. drucken. — Jojo men, jag hade köpt tio kubiktum bränvin och det hade jag tagit mig en snaps af. Sedan tog jag mig en medan de ledde mig upp till vakten. Derpå togo de buteljen från mig och när jag idag på morgonen kom ut ur finkan fanns intet qvar. — 1. erkänner således, att han var drucken? — Ja, nog hade jag fått spiritus alltid. Men jag var ej vildsint. — T. har således ej det lynnet under ruset. — Nej, nej, nej, kommer aldrig i fråga. Men nu ha de så sörderfvat min rock att jag ej kan visa mig för någon mästare. — J. fälles att plikta 5 rdr. Har T: penningar? — Nej. — Nå då får T. sitta af dem och kan under tiden ha tillfälle att laga sin rock. — Laga! jag får visst något att laga med der, förklarar T. under det han aflägsnar sig. — En torpare från landet stod för några dagar sedan inför poliskammaren af samma anledning som nyssnämnde skräddaregesäll, dock hade torparen äfven låtit sig falla till last det slags högljuddhet som i lagen går och gäller under benämningen oljud. — Erkänner du att du varit öfverlastad? frågar polismästaren. — Ja det är väl ej värdt att krångla med att neka, genmäler den tilltalade och drar en djup suck liksom hade han lättat sig från en tung börda. — Men du förde äfven oljud? — Ja gudnås, mitt ölsinne är sådant, svarar den tilltalade salvelsefullt. — Du fälles då att plikta 7 rdr 50 öre eller att undergå 6 dagars fängelse vid vatten och bröd. — Skulle det ej kunna bli lindrigare? frågar den tilltalade. — Omöjligt. — Skulle det ej kunna slås af till 5...? fortfar vår torpare och kastar en inställsam blick på polismästaren. — Slas at till 5 rdr? frågar polismästaren. — Nej till 5 dagar, förklarar den tilltalade. — Åh! det är väl ej värdt att räkna så noga på en dag heller. — Tackar så ofantligt mycket. det var riktiet