föregångare, sjunkit derhän, att han för dynastiska intressen och tvifvelaktig furstevänskap förgäter den makt. som gjort honom till hvad han är: folket! Det är ej gerna möjligt, att icke Napoleon III skulle se, huru den koalition alltmera konsoliderar sig, som störtade redan Napoleon I. Han måste veta, att hans sanna dynastiska intresse ligger uti bevakandet af folkens rätt. Det har varit detta be vakande, som gitvit Frankrike dess stora plats. inom de europeiska makternas råd; förgäter Napoleon III detta, skall snart hans regering förete samma lumpenhet i allt som Ludvig Filips. Man skall vara en dåre, för att kunna tro, att franska folket skulle vilja se sig återigen neddraget till den betydelselösa, den futtiga och, snart sagdt, allmänt föraktade roll, som blef största anledningen Lill 1848 års uppträden. Aldra minst skall franska folket vilja fördraga sådant af den monark, som har just detta elände att tacka sör den plats han nu bekläder. Några kostbara, men föga hedrande expeditioner till långt aflägsna trakter skola ingalunda kunna tillfredsställa rättvist hysta fordringar å tolkets sida. — Vi äro emellertid för stora anhängare af Napoleon III, att kunna i denna stund tilltro honom ett förräderi mot folkens sak, hvilket förr eller senare måste, liksom åskblixten, verka sitt återslag på honom och hans parti. Det eger sin märkvärdighet att se, huru inom Frankrikes hufvudstad stämningen är upprörd af den mannamån regeringen, som nu synes alldeles gå i blindo, utöfvat mot andra parisertidningar genom en aftonupplaga af den officiela tidningen, hvilken säljes till ett så enormt billigt pris, att ingen annan tidning kan täfla med densamma. Naturligen har härigenom öfriga tidningar drifvits in i oppositionens läger. Detta skulle vara en vinst för Frankrike, om på samma gång de restriktiva författningar upphäfdes, som nu trycka på den franska pressen. Men hvad är oppositionen i Frankrike, då dess organer bero af regeringen för sin existens? Kejsar Napoleon har tillställt den af. Meyerbeers äldsta dotter en kondoleans-skrifvelse. I Paris har upprättats ett Compagnie dmigration pour le Mexique, hvars patronat Napoleon III och hans gemål skola vara sinnade att öfvertaga. Detta bolags första åtgärd skall bestå i organiserandet af ett stort lotteri (2). I Paris har bildat sig en komite, för att så högtidligt som möjligt fira Meyerbeers frånfälle. Denna komits består af Camille Doucet (direktör för teaterbyrån inom ministeriet för det kejserl. huset och de sköna konsterna), de Saint Georges (den bekante librettoförtattaren), baron Taylor (president för Societ des gens de lettres), Emil Perrin (f. d. direktör för stora operan), Auber, Georges Kastner, Ed. Mormais Fiorentino (bekant musikkritiker), Jules Beer (en slägting till den afl., äfvenledes kompositör) och Louis Brandus (Meyerbeers förläggare). I fredags fördes den aflidnes lik till nordbangården. Flera tal höllos, hvarefter den berömde kompositörens lik fördes med extratåg till Berlin. Perrin och några andra personer beledsagade liket ända till gränsen. I måndags skulle likbegängelsen ega rum i Berlin, hvarest den aflidnes testamente först kommer att öppnas. Från Österrike skrifves, att den nye ungerske hoskansleren Zichy skall efter aftal med statsministern Schmerling hafva uppgjort den planen, att sammankalla en ungersk notabelförsamling i Wien. Man betviflar dock mycket, att planen skall lyckas. Det gamla konservativa partiet i Ungern skall troligen efterkomma inbjudningen, men dermed är regeringen icke betjent: medlemmarne af Deaks parti skola deremot antagligen icke infinna sig vid en notabelförsamling, som utskrifvits af gretve Zichy. Bland de nya förslag, man tänker genomföra i Ungern, är äfven oktrojerandet af en ny presslag, om hvilken man blott vet, att den är strängare än den österrikiska. Det är, säger en wienerkorresp., ett egendomligt sätt, att åvägabringa försoning med