ström fick derigenom underrättetse om stölden, hvilken begicks den 22 d:s. Ett par dagar senare inträdde hos hr S. en yngre norsk sjöman tramtagande ett spindelur af silfver på hvilket sekundvisaren bortfallit. Sjömannen begärde att en ny visare måtte insättas. Som hr S. emellertid genast igenkände uret för att vara det som blifvit Olson frånstulet, förklarade han innehafvaren af detsamma att denne måste medfölja till polisen; Den okände gick ganska beskedligt med och förklarade i polisvakten att han emottagit uret af en norsk skeppare på briggen S:t Olaf, för att först derå låta insätta en ny visare och sedermera pantsätta detsamma på pantlänekontoret. För att förvissa sig om sanningen af denna uppgift följde en polistjensteman med den anhållne utåt Masthugget och Majorna, men icke ett spår syntes af det norska helgonets namne. Som det slutligen befanns att den norske sjömannen lika litet kunde visa vägen till den mystiske S:t Olof som polistjenstemannen sjelf, flek den förre beqväma sig att återvända till polisvakten. Då man der tog honom i litet närmare skärskådande befanns han vara en gammal bekant på stället och heta O. P. Christiansson, under hvilket namn han år 1862 :härstädes straffades för stöld af några klädespersedlar. — Vid polisförhöret i går förnekade han fortfarande tillgreppet af klockan, hvilken han påstod ha blifvit honom lemnad af en person, den han väl kände till utseendet, men icke till namnet. För öfrigt upprepade han samma pantsättningshistoria som förut i polisvakten. Enär stölden blifvit begången då Tre Broderbefunno sig i en af Majornas hamnplatser och således inom Säfvedahls häradsrätts jurisdiktion, förvisades den vidare ransakningen dit. Christiansson qvarsitter i afbidan på ransakning i cellfängelset. — En smedgesäll från Jönköping, som befinnande sig på vandring i sitt yrke, i söndags anlände hit, fann de frestelser stadens krogar erbjödo så öfverväldigande att han redan aftonen vid sin ankomst söp sig blixt full. Polisen, som sträcker sin skyddande hand öfver både botfärdiga och obotfärdiga, tog äfven vård om vår smed, oaktadt han, som vid affärden från Jönköping och allt sedan under hela resan glömt att tvätta soten af sig, var svart som en morjan. Då hani måndags inställdes inför poliskammaren, företedde han ett högst bedröfligt utseende. Tärarne runno ned utför de sotiga kinderna och bildade der askgråa fåror, hela den oansenliga figuren kröp ihop så att den nåstan doldes af det utomordentligt yfviga, svarta hår som betäckte hans hufvud. : — År du sjnk? frägade polismästaren. — Ne-ej, det är jag icke, snyftade smeden och ened tärarne ur ogonen. — Nå, är det gårdagens rus, som ännu hänger i då? sporde polismästaren vidare. — Ne-he-ej, jemrade sig karlen. — Nå, hvad är det då? — Jo, jag är så fastligt ledsen öfver det spektakel som händt mig, förklarade vår botfärdige smed och fällde ännu stridare tårar. — Var du mycket full? — Ne-ej, det var jag icke; jag endast gick och vstrecklade (raglade), svarade den tilltalade. — Nå, du försätter väl ingen tid, om du kommer in på fyra dagars vatten och bröd? — Åh nej, men jag tänkte resa vidare. — Nå, om du nu slipper undan, vill du då genast bege. dig ur staden. Detta lofvade vår smed med hänförd tacksamhet och tilläts omedelbarligen bege sig sin väg.