— Om han vill tala sanning, anmärkte den tilltalade, skulle han erinra sig, att vårt gräl började innan jag rappade upp pojken, och... — Petter Brun! afbröt bleckslagaregesällen i förebrående ton. — Spelte ni båda med hvarandra? frågade polismåstaren. — Jag! utropar vär gesäll i förtrytsam ton, nej jag spelte icke med — den herrn! — Emellertid, tilllade gesällen, blef han arg då jag förebrådde honom, för det han slog pojken, och han gaf då mig ett slag — på käften. — Jaså, då gaf han er en uppsittare? — Alldeles ja, genmälde gesällen, förtjust öfver detta nya ord, hvarmed han kunde variera sitt älsklingsuttryek; en uppsittare! — mycket riktigt, en uppsittare! Då emellertid gesallen adelmodigt afstod från ditt ansvarspåstående mot Brum, och som våldet mot gossen egt rum på enskild plats, förvisades målet till vederbörlig domstol, hv: på hela sällskapet aflägsnade sig, Brun med melankolisk min, gesällen med en gentil bugning och den dragonlika värdshusflickan stätlig svassande som en hertiginna. — En obekant mansperson blef natten till i torsdags upptagen för fylleri och införd i finkan. En annan som var i samma fördömelse, men höll sig vaken trots ruset, märkte att den okände föll ned på golfvet ifrån britsen der han legat. Efter några ryckningar blef han stilla, hvarföre kamraten trodde att han somnat. På morgonen befanns det likväl att han var död. Vid anställd läkarebesigtiung befanns den okändes lik icke ha några yttre skador, utan har han förmodligen aflidit at slag. Poliskammaren hänvisade, med anledning af att mannen dött i fängelse, saken till rådhusrätten för att derstädes undersökas. — F—