gården observerat lågorna slå upp derinnanför. N. skyndade då ut. Elden, som syntes ilbrädskjulet närmast hr Buschs tomt, tycktes till en början helt ringa, men inom ett ögonblick hade den spridt sig öfver hela den med hyfvelspån betäckta brädgården. M. hade ej sin egendom brandförsäkrad, men fick den nästan helt och hållet bergad. Handl. Möllers varulager i den i samma hus belägna handelsboden var försäkradt till 4,000 rdr. Timmermannen A. Nilsson, som å brädgården arbetat samma dag elden bröt ut, bekräftade hvad hr Ullgren redan förut uppgifvit, att nemligen ingen eld behöft uppgöras för det arbete han och hans kamrater hade förhänder. Han och de öfriga hade vid branden förlorat för omkring 70 rdr verktyg. Ingen hade rökt cigarr på brädgården. Timmerm. Carl Andersson uppgaf detsamma som Nilsson. I påskveckan hade på taket till ett skjul vid brädgärden märkts rispor. Det tycktes som personer denna väg klättrat öfver till brädgården. Man förmodade att det varit pojkar som sålunda till påskeldars uppgörande förskaffat sig tjärtunnor. Sådana hade neml. å brädgården bortkommit. Timmerm. Berndt Hagström hade förlidet år sett pojkar klättra öfver planket och gå in på brädgården, dervid betjenande sig af bjelkar som lågo på Ullgrenska gården utanför planket. Dessa blefvo sedermera borttagne, och hade H. icke sedan dess sett förnyelse af det i och för sig sjelf oskyldiga tilltaget. Ingenting af hans verktyg hade kommit bort, men också hade han hvarje gång han aflägsnade sig undangömt dem i hyfvelspån eller under plankhögar. Bland öfriga hörda personor hade alla lika litet att förtälja om uppkomsten till elden. Deremot voro deras uppgifter angående sina förluster foljande: Arbetskarlen Alex. Johansson, som bodde på nedra botten i Högmanska huset, hade sin lösegendom försäkrad i städernas bolag för 560. Var ej hemma då elden bröt ut. Arbetsk. A. Eriksson bodde på samma ställe. Hade ej försäkradt. Förlorade sina gångkläder som förvarades på vinden. Det öfriga räddades till största delen, men blef skadadt under bergningen. Skom. C. A. Hansson befann sig, då elden bröt ut, på Möllers vädshus och drack sin toddy. Då larmropen hördes, fick han och hans kamrat så brådtom, att de Lej ens hunno betala toddyn. U. förlorade vid branden för omkring 80 rdrs värde. Enkan Charlotta Pettersson, som befann sig i staden då elden bröt ut, förlorade så mycket hon egde. Visserligen har hon fått igen en del af sin lösegendom som blifvit bergad, men allt är sönderslitet och förderfvadt. Hade ingen assurans. Enkan B. Andersson i enkufru Berggrens hus förlorade det mesta af sin egendom, men hade den brandförsäkrad för 1000 rår. Brandkarlen L. Johansson, boende i enkefru Berggrens hus, hade gått in till staden kort före eldsvådans utbrott. Förlorade en del af sina tillhörigheter. Hade dem ej försäkrade. Enkan Anna Beata Svensson och enkan Börjesson, utan assurans, hade förlorat betydligt. Likaledes enkefru A. Chr. Börjesson, som icke heller hade sin egendom assurerad. Jungfru A. G. Beckman hade äfven förlorat mycket af sina tillhörigheter. Hade ni edra saker försäkrade? frågade polismästaren. Hvad! förseglade? utbrast Beckman, som hörde illa. Omsider förstod hon dock meningen; intet var försäkradt. Johanna Wikstrand förlorade obetydligt; hade assurans. Likaledes t. f. polisöfverkonstapeln Ek. Maria Andersson förlorade deremot mycket, var utan assurans. Likaledes mamsell B. Ljungberg, boende i kommissarien Göthes hus. Fotografen Franckel, m:ll Fahlgren och mill Johanna Stackell hade deremot assurans, men förlorade mycket af sina tillhörigheter. Dessa personer bodde i hr Göthes hus. Likaledes nattväktaren Brinck, som under eldsvådan var sjuk och måste bäras ur det brinnande huset, maskinisten Pettersson, nattväktaren Sandin och landtbrukaren Wassberg, hvilka råddade det mesta af sina tillhörigheter, men som likväl, enär ingen af dem hade assurerat sin lösegendom, ledo mer eller mindre betydliga förluster. Den hållna undersökningen var härmed slutad och förklarades af poliskammaren icke leda till någon åtgärd. Dock skulle, derest i framtiden upplysningar om brandens uppkomst kunde vinnas, anmälan derom ske hos poliskammaren. — För några dagar sedan stod i poliskammaren Anna Charlotta Jonsson anklagad för att i lördags från en judinna vid namn Anna ha tillgripit en mängd kramvaror som denna haft förvarade å en vind i Haga i närheten af det ställe der eldsvådan samma dag härjade. Anna Charlotta hade tillåtits en tid vistas hos en annan polsk judinna vid namn Pollac, hvars man befann sig på resor, och som derföre önskade att ha något sällskap der hon bodde på sitt vindsrum. Hos samma hustru Pollac hade Anna sina varor stående. Af dessa lade sig besagda Jonsson till en god del, uppgående till ett värde af, efter hvad Anna uppgaf, nära 20 rdr. J. medgaf vid polisförhöret att hon tagit det mesta af hvad Anna med flytande tnnga på något bruten svenska uppräknade. dock ville hon ej erkänna, hvad Anna och hustru Pollac påstodo, nemligen att tillgreppet skett på aftonen — under eldsvådan — utan då hon på eftermiddagen varit uppe på vinden. Då denna sak ej tycktes kunna vidare utredas; enär de trenne qvinnorna med vanlig oresonlighet blott stodo och pratade öfver hvarandra på mer eller mindre obegripligt tungomål, yttrade polismästaren: — Hvad heter du mer än Anna? — Det vet jag icke. — Och är judinna? — Ja. Jag kände hvarken min far eller mor. Jag har alltid lefvat bland främmande menniskor, men judinna är jag, förklarade i glad ton Anna, som i parentes sagdt var försedd med en genuin kgl. svensk trubbnäsa. — Men nu, fortfor Anna till den anklagade, hvilken hon ej tycktes så lätt kunna släppa, skall åjungfrun säga, hvar jungfrun gjort af dender fruns kjolar och skjortor, som dender frun förlorat. Anna pekade dervid på hnstru Pollac. ÅJungfrun försäkrade dock att hon ej haft med hustru Pollacs kjolar eller något hvad denna tillhörde —h———