nan öfverlägsenhet genom deras större antal och den förstörande korseld, som de från alla håll kunde koncentrera på hvarje enskild af våra skansar. Den ihållighet och tapperhet, som armåen visat, blir under sådana förhållanden dubbelt beundransvärd. Det finnes knappast någon annan armå i verlden, som skulle kunna utstå, hvad den danska landtsoldaten lidit och fördragit från medlet af december månad och isynnerhet nu senast vid Dyppels skansar. Ansträngda ända till yttersta gränsen för mensklig kraft, kämpande mot en dubbel och tredubbel öfvermakt, ha våra ofsicerare och soldater under lopper af dessa långa veckor stått som skottafsor för siendens kulor. De ha varit beröfvade det upplifvande och berusande i en kamp, de ha endast haft skräcken, farorna, allt som sammankrymper hjertat och kommer kinden att blekna. Utan att kunna försvara sig, utan att kunna hämnas på den bittert hatade fienden, hafva de dygn efter dygn måst som värnlösa slagtoffer rycka ut på vakt i skansarne, för att vända tillbaka med glesnade leder, utmattade af köld, af brist på hvila och af sjukdomar. I sanning, detta är ett eldprof för soldater, mera betydelsefullt än mången öfver hela verlden förkunnad seger, och de trupper, som uthärdat detta utan att knota, utan att mista sitt na: tionala lynne, kunna med högburen panna förklara landets och armeens ära vara räddad, då de till slut måste vika tillbaka för den oemotståndliga öfvermakten. Återtåget från Dyppel skall ej hos nationen framkalla någon af de mörka tankar som väcktes vid Dannevirkes uppgitvande. Ett litet folk, som vårt, måste vara beredt på att lida nederlag och skall veta att med manligt mod bära dem. Då hären gjort sin pligt, skall nationen äfven göra sin, genom att visa fattning och mod, och här säga vi med fullt och gladt förtroende till hvarandra, att fäderneslandets försvarare till det yttersta gjort sin pligt. Vi danskar äro ej ensamma om att säga det, det erkännes af alla de folkslag, som äro vittnen till denna olika kamp, och denna känsla betager gårdagens händelse dess bittraste gadd. Danmarks ära låg i armeens hand, och den är häfdad genom så tunga pröfningar, att historien skall för eviga tider minnas och beundra det. Låtom oss hoppas, att detta erkännande äfven skall intränga i konferensens hemlighetsfulla sal, och att det tappra motstånd, som vätt Slesvigs heliga jord med strömmar af blod, skall förmå gifva rätten seger öfver makten. De dyrbara lif, som kampen kostat, skola då icke vara offrade förgåäfves, utan rädda fäderneslandet, som med stolthet och tacksamhet skall minnas dessa sina käcka söner.