8 1 NIVA TREE — Danmark. Det har således skett — skrifver danska Dagbladet vid underrättelsen om Dyppels fall — hvad man länge förusett, fastän hoppet ända till sista ögonblicket kämpade med fruktan — Dyppel är i preussarnes våld. Efter en hela natten igenom fortsatt kanonad, ännu våldsammare än någon af de föregående, angrep fienden d. 18 d:s kl. half 11 skansarne n:o 4 och 5, hvilka ligga på hvar sin sida om chauss6en till Sönderborg. Beskjutningen hade nästan uteslutande varit riktad mot dessa tvenne skansar, hvilka på visst sätt äro nyckeln till hela ställningen, och det finnes skäl antaga, att de våra redan på natten måst lemna dem, för att icke bli sönderkrossade af de från alla håll haglande projektilerna. Något synnerligt motstånd kan således knappast hafva gjorts der, då preussarne omsider stormade. Våra trupper drogo sig såväl från centrum som från båda flyglarne tillbaka mot sundet, och återtåget öfver de trenne broarne betäcktes från brohufvudena, under det fienden från sitt på Dyppelbacken uppkörda sältartilleri beskjöt vårt folk, som säkerligen här lidit den värsta förlusten. Enligt öfverbefälhafvarens rapport från kl. half 4 var armeen vid denna tid samlad på Als och broarne öfver sundet afbrutna. Fienden har således ej kunnat forcera öfvergången samtidigt med våra tillbakavikande trupper, men att han tänkte om möjligt sjelf slå en bro öfver sundet, derom vittnar den våldsamma artillerikamp, som fortfor ännu vid sistnämnda rapports afgång. Underrättelsen om Dyppels förlust skall väcka djup smärta öfverallt inom nationen. Den engelska bemedlingen har åter burit ödesdigra frukter för Danmark; hade konferensen efter den ursprungliga bestämmelsen öppnats d. 12:te april, kunde ett vapenstillestånd afslutats, innan preussarne ännu tillkämpat sig någon enda fördel i Slesvig, men den blef uppskjuten, utan att ens Danmarks samtycke härtill inhemtades, och vår farligaste fiende inträder nu i rådsalen med segrarens utmanande mine och högmodiga anspråk. Men huru smärtsamt och bittert budskapet än är, kommer det likval icke oväntadt. Det är ej öfverraskande, att Dyppel nu har fallit; man bör snarare undra öfver, att det kunnat hålla sig så länge. Mer än tvenne månader hafva förrunnit, sedan vår arm vek från Dannevirke tillbaka till Dyppel, som hastigt omringades af den preussiska styrkan. Inemot fem veckor hafva förflutit sedan den dag, då preussarne öppnade sina batterier från Broagerlandet, hvilket man ej trott vara så farligt för vår ställning, som det sedan visade sig. Belägringen har således varat mycket länge, och från d. 2 april, då Sönderborgsbombardement begynte, har beskjutningen fortfarit nästan oafbrutet natt och dag. Det är icke osannolikt, att det danska öfverbefälet kunde dragit ännu längre ut på tiden, om det mera riktat sina sträfvanden på att hejda och besvära preussarnes framsteg; både hvad som berättas från vår egen sida och vittneshörd från det fientliga lägret antyda, att man alltför mycket inskränkt sig till defensiven och försummat uppehålla preussarne, då det ännu kunde ske med någon utsigt till ett lyckligt resultat. Men det bör å andra sidan icke förbises, att öfverbefälet måste vara mycket sparsamt med de svaga och ännu oöfvade krafterna, liksom äfven bristen på tillräckligt befäl gjorde hvarje rörelse betänklig. Och det har deremot visat sig, att om vi haft hvilken annan armt som helst emot oss än den preussiska, om det varit fransmän eller österrikare, som stodo utanför Dyppel, så skulle det icke behöfts fem veckors artillerikamp, för att inleda det stormningsangrepp, som konung Wilhelms herrliga krigshär företog först sedan bomber och granater röjt vägen för densamma, och sedan den ännu i sista ögonblicket erhållit en ytterligare förstärkning. Dyppelskansarne hade genom denna fortsatta beskjutning reducerats till oformliga högar af grus och jord, deras kanoner förstörts, deras motståndskraft inskränkts till det lägsta minimum. Berättelserna från krigets skådeplats hafva sökt lemna den ljusaste tafla af ställningen och yttrat sig som om den oss tillfogade skadan endast varit obetydlig och natten kunnat återupprätta, hvad hvarje dag förstört. Men man visste endast alltför väl, att så icke var och att slutet var nära. Vårt artilleri har icke från stridens första dag varit vuxet preussarnes; deras långt skiutande kanoner förstörde våra verk innan