gerns qval! Klingan är god, och jag vet hvar man bör stöta till! En stråle af hopp upplyste haus tankar: han tänkte på att hugga hål i muren och gräfva sig en slags trappa Men han hade ej mer än en veke och beräknade genast att ett sådant arbete skulle räcka flera timmar, om icke flera dagar. Veken skulle vara förtärd långt innan han kunde ha slutat sitt arbete. En fin vattenådra sipprade fram mellan två stenar en fot från marken. Jean utsläckte sin veke och började tänka ester. — Det är tydligt, sade han för sig sjelf erinrande sig den sinnrika mekanism hvars offer han blifvit, det är tydligt att denna brunn icke är någon vanlig brunn utan har en ennan bestämmelse än att förse menniskor med vatten. Låt se! till hvad den har kunnat tjena... Oaktadt han ej kände ett ord af lord Shafftesburys historia anade han till en del denna historia då han tänkte på Englands politiska skakningar, på de som blifvit landsförvisade for den kungliga sakens skull och sade för sig sjolf: — Denna håla var ett gomställe och bör ha en annan utgång som kanhända är dold under ett tjockt lager af gyttja. Jean de France började då undersöka marken med sin dolk. Jorden var lös som om den blifvit ditförd, och dolken fördjupade sig deri ända till fästet. Han började gräfva i mörkret, då han fann det onyttigt göra bruk af sin veke. Ha bortkastade jorden med ena hauden och gräfde med den andra. Sedan han arbetat på detta sätt en timma,